De rödgröna partierna presenterade denna vecka var för sig sina alternativ till regeringens höstbudget. Varje parti lyfte fram sina egna profilfrågor.

 

Socialdemokraterna betonade jobb och utbildning. Vänsterpartiet lyfte fram behoven inom den offentliga sektorn. Miljöpartiet förespråkade gröna investeringar.

Från borgerligt håll påpekades av slentrian att de rödgröna partierna på flera områden gjort skilda prioriteringar. Det är helt korrekt. Det handlar ju om tre olika partier.

Mer intressant är att den rödgröna oppositionen är ense om färdriktningen. Samtliga partier avvisar fjärde steget i jobbskatteavdraget. De vill alla använda tillgängliga resurser till att minska klyftorna i samhället.

Välbehövligt
Det kan behövas. Som visas i den socialdemokratiska budgetmotionen har merparten av alliansens skattesänkningar tillfallit de tjugo procent av befolkningen som har högst inkomster.

Socialdemokrater och vänsterpartister har störst ambitioner med fördelningspolitiken.

Båda partierna vill slopa straffskatten på pensionärer, ta bort alliansregeringens stupstock i sjukförsäkringen, etappvis höja taket i sjukförsäkringen, förbättra a-kassan genom att både höja taket och ta bort egenavgiften, öka studiestöden och satsa på komvux och kvalificerad arbetsmarknadsutbildning.

Miljöpartiet ställer upp på flera förslag men inte på alla. Plumpen i protokollet är miljöpartiets ljumma intresse för en a-kassehöjning.

Chans till enighet
Men skillnaderna är trots allt inte så stora. Med ett rimligt mått av kompromissvilja borde de rödgröna partierna kunna ena sig om en gemensam valplattform i vår.

En mer intressant fråga är hur heltäckande en valplattform ska vara. När den borgerliga alliansen vann valet 2006 gick de borgerliga partierna fram med egna program i många frågor. De var oense om vårdnadsbidrag, värn-skatt, fastighetsskatt, bensinskatt, kärnkraft och EMU för att ta några exempel ur högen.

Jag tror att de rödgröna partierna i valmanifestet ska ange övergripande, men tydliga, riktlinjer för mandatperioden och i övrigt nöja sig med ett antal handfasta reformförslag.

Ett skäl till detta är att vitsen med ett flerpartisystem är att partierna ska kunna profilera sig i sina hjärtefrågor inför väljarna.

Ett annat skäl är att en rödgrön regering bör akta sig för att göra om alliansregeringens misstag. Alliansregeringen trumfade ju omedelbart efter valet 2006 igenom flera dåligt utredda och hafsiga förslag, som för det mesta författats av knäppa ideologer på det moderata partihögkvarteret. Resultatet är det vanstyre vi nu tvingas leva med.

Skynda långsamt
Poängen med att vinna regeringsmakten är att segrarna kan använda sig av statsapparatens samlade resurser till att i lugn och ro utforma en genomtänkt politik. Det är alltid klokt att skynda långsamt, och att i pragmatisk anda våga pröva sina idéers bärkraft.

Det handlar ytterst om respekt för väljarna. Sverige är inne i en djup industrikris. Massarbetslöshet står för dörren. Budgetunderskotten stiger snabbt. Ingen kan i förväg veta vilka förutsättningar som gäller om några år.

Partiernas uppgift är att peka ut en färdriktning som steg för steg kan ta Sverige ut ur krisen. Det kan ta kortare eller längre tid. Det viktiga är att tydliggöra målen för ett rättfärdigt och solidariskt samhälle. Det är den stora valfrågan.