Det är dags att skruva ned förväntningarna inför FN:s klimatkonferens i Köpenhamn om två månader. Länderna står för långt ifrån varandra för att kunna enas om meningsfulla åtgärder. De pessimistiska tongångarna hörs från allt fler håll.

Konflikten gäller hur ett globalt klimatmål ska fastställas och kontrolleras. EU vill ha ett system som påminner om Kyotoprotokollet. De vill ha definierade mål och tidtabeller för utsläppsminskningar.

För amerikanska politiker är Kyoto närmast ett skällsord. Överhuvudtaget är den amerikanska kongressen misstänksam mot att ingå internationellt, juridiskt bindande avtal. Istället vill man att varje land ska sätta upp egna mål som är ”mätbara, kontrollbara och verifierbara”. Lagstiftningen ska dock vara nationell.

Arrogans
Amerikanerna förnekar att deras mål är mindre ambitiösa än Europas. Fram till 2050 ska landets utsläpp av växthusgaser ha minskat med 80 procent. Den takt som minskningarna ska genomföras är dock avsevärt långsammare än vad EU anser önskvärt.

USA:s hållning är delvis begriplig. USA svarar för en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp. Omställningen kan ta längre än tid än vad den gör i andra länder. Attityden är ändå arrogant. Världens rikaste land anser att andra ska gå i täten för att hejda den globala uppvärmningen medan man själv går fram i maklig takt.

Kina en ljuspunkt
Enda ljuspunkten är att Kina, som numera svarar för större utsläpp av växthusgaser än USA, förbundit sig att fram till år 2020 avsevärt reducera koldioxidutsläppen per bnp-enhet. Indien, den andra stora tillväxtnationen i Asien, hotar dock med att tredubbla sina utsläpp de närmaste årtiondena.

För att alls diskutera utsläppsbegränsningar kräver Indien omfattande miljötekniskt bistånd från den rika världen. Ett krav som för övrigt framförs av alla länder i tredje världen.

Tredje världens länder framhåller också att per capita är deras utsläpp betydligt lägre än industriländernas. Per capita räknat uppgår till exempel de kinesiska utsläppen till en femtedel och de indiska till bara en tiondel av USA:s.

Realism
Vilka realistiska utsikter finns att lösa upp alla dessa knutar vid klimatmötet i Köpenhamn?

Det övergripande klimatmålet – att begränsa den globala temperaturhöjningen till två grader Celsius – verkar alla numera vara överens om. Och insikten att det är bråttom att få till stånd verkningsfulla insatser är också allmänt spridd.

En komplikation är att EU bundit sig så hårt för ett system med global handel med utsläppsrätter. Många tvivlar på att systemet är praktiskt genomförbart och möjligt att övervaka på internationell nivå. En rak koldioxidskatt är möjligen ett bättre alternativ, som fler länder kan ställa upp på.

Uppmätt tid
Om varken USA, Kina eller Indien vill skriva under internationellt bindande avtal lär inga andra kunna tvinga dem till det. Isåfall återstår inte annat än att försöka pressa dessa länders regeringar till att redovisa, konkreta nationella handlingsplaner som visar att de tar frågan på allvar.

Förhoppningarna på klimatmötet i Köpenhamn har kanske varit väl stora. Den viktigaste uppgiften verkar nu bli att förhindra att länderna gräver nya skyttegravar som gör att processen stannar av.

Men vi lever på utmätt tid. Varje uppskov med effektiva åtgärder mot klimathotet kan komma att stå mänskligheten dyrt.