På riksplanet är blockpolitiken numera cementerad. Internt är det säkert si och så med den sammanhållningen inom den borgerliga alliansen. Men utåt visar den upp en enad fasad.

 

Kittet i den borgerliga alliansen är fruktan. De borgerliga småpartierna vågar inte mopsa sig mot de allt mer maktfullkomliga moderaterna. Ledningarna för småpartierna vet att deras parti riskerar att bestraffas hårt av allmänborgerliga väljare om det skulle tvinga fram en regeringskris.

Hellre än att ta den risken väljer de att långsamt tyna bort. Sedan valet har moderaterna stärkt sitt övertag. Moderaterna är enligt flera opinionsmätningar nära dubbelt så stora som tre övriga allianspartierna är tillsammans. Regeringen dompteras av ett högerparti som bara representerar en fjärdedel av väljarna.

I kommuner och landsting är de blockpolitiska bindningarna inte lika hårda. I en nyutkommen rapport från Arbetarrörelsens tankesmedja konstaterar författaren Ove Andersson att var sjätte kommun i landet styrs av blocköverskridande allianser. Det som är otänkbart på riksplanet är alltid ett möjligt alternativ i kommunerna.

Pragmatiker
I typfallet handlar det om att Folkpartiet och/eller Centern valt att samarbeta med Socialdemokraterna i stället för med Moderaterna. En annan, men mindre vanlig orsak till blocköverskridande samarbete, är att de samverkande partierna velat stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande.

Kommunalpolitiker sägs vara mer pragmatiker än ideologer. Det ligger en del i det, men inte alltför mycket.

Vad som gynnar samarbete i kommunerna är inte främst förment ideologilöshet utan snarare att när det gäller kommunala huvuduppgifter som skola, vård och omsorg har vänsterns jämlikhetsideal starkt stöd även bland borgerliga väljare. Det är inte lika lätt att vrida politiken åt höger i kommunerna som det är på riksplanet.

Den moderatdominerade regering som tillträdde 2006 har alltsedan starten fört en utpräglat konfrontatorisk politik. Inte i någon fråga av vikt – a-kassan, fördelningspolitiken, utbildningspolitiken, privatiseringar och utförsäljning av offentlig egendom – har den velat lyssna om än så lite på den politiska oppositionen.

Moderata diktat
I detta skiljer sig dagens moderatledda regering från tidigare borgerliga regeringar. Under 70-talets borgerliga styre var både Centern och Folkpartiet måna om att hålla öppet för samarbete över blockgränserna. Till och med Carl Bildts tidiga 90-talsregering insåg att den behövde föra en dialog med Socialdemokraterna.

I statsvetenskapliga läroböcker beskrivs Sverige som en konsensusdemokrati, samförstånd föredras framför hård konfrontation.

Beskrivningen stämmer allt mindre. När den borgerliga regeringen enat sig internt efter moderata diktat tillåts inga kompromisser över blockgränsen. Mittenpartierna fogar sig av rädsla för att annars malas sönder av den moderata propagandamaskinen.

Kontrasten till hur socialdemokratin hanterat regeringsmakten är slående. Både Ingvar Carlsson och Göran Persson strävade efter politiska lösningar som kunde accepteras av ett eller flera mittenpartier.  De såg ett demokratiskt värde i att politiken fick bredast möjliga förankring.

Det gör inte dagens regering, och det är i sig ett tillräckligt skäl för att avsätta den i nästa val.