För att få gynnsam publicitet har regeringen tagit till vana att berätta nyheter i statsbudgeten för utvalda medier. Förfarandet är inte riskfritt. Jäktade journalister som jobbar mot deadline är inte felfria.
 

 

Förvånade läsare fick nyligen i en av landets stora morgontidningar veta att kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth planerade att inrätta en analmyndighet inom kulturområdet.

Oj då, tänkte läsaren, är det här något som kulturministern kokat ihop med socialminister Göran Hägglund.

Några dagar senare framgick att det handlade om en felskrivning som uppstått i hastigheten. Vad kulturministern önskade sig var en särskild analysmyndighet som ska kontrollera att konstnärerna lever upp till de mål regeringen har för dem.

Riktigt vilka mål det handlar om är inte helt klarlagt. Det gamla fina målet att kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar har regeringen tagit bort.

Kulturens roll
På regeringens presskonferens talade kulturministern lite mångtydigt om att kulturen kan spela en viktig roll för näringslivet, exportindustrin och turismen.

Jag är inte riktigt säker på hur man mäter kulturens betydelse för exportindustrin, men något ska ju den nya analysmyndigheten ha att fundera över. Kulturarbetarna är säkert glada om de kan bidra till landets export.

Annars är det nya ledordet i kulturpolitiken kvalitet. Kulturministern gillar all kultur som håller hög kvalitet genom att vara ”dynamisk, utmanande och obunden”. Är någon däremot?

Hög häst
Det låter dock onekligen som att kulturmininstern här hoppar upp på en av de höga hästar från vilka kultureliten ser ned på vanligt folk, enligt en märklig samhällsanalys av socialminister Göran Hägglund på DN-debatt.

Enligt socialministerns bestämda uppfattning respekterar varken kultureliten eller den politiska eliten vanligt folks rätt att vara så vanliga som de vill vara.

Vanligt folk utmärks enligt Hägglund av att de på sommaren räknar fästingar, går på loppmarknad, gillar föreställande konst och i övrigt vill lämnas ifred.

Jag har ägnat mig åt de tre förstnämnda sysslorna i sommar. Jag erkänner dock att jag även haft utbyte av en non-figurativ konstutställning och inser att jag därmed inte längre får räkna mig till folket.

Kickar
Och lämnas ifred vill jag då rakt inte. Jag blir tvärtom upppiggad varje gång jag läser politiska dårfinkar som Hägglund.

Det sägs att adrenalinkickar i små doser är bra för blodomloppet. I så fall gör Hägglund trots allt en insats för den folkhälsa som han annars bevakar så illa.

I tidningen Dagen läser jag en intressant uppgörelse med Hägglund skriven av författaren Maria Küchen.

Folkförakt
Hennes tes är att Hägglunds populistiska misstänkliggöranden av intellektuell och konstnärlig verksamhet är ett sätt att fiska röster bland sekulära materialistiska svenskar som inte bryr sig ett dugg om det kristna budskapet. Ett hårt omdöme, men befogat.

Det finns inget sådant som vanliga människor. Alla människor är komplicerade. De kan vara utlevande eller reflekterande, gladlynta eller sorgsna, omtänksamma eller egoistiska – inte sällan i en salig blandning – men vanliga är de inte.

Hägglund gör anspråk på att veta vad den vanliga människan vill. Men vad han uttrycker är ett folkförakt som borde vara ovärdigt en svensk partiledare.