Nästa år ska de flesta avtal på arbetsmarknaden omförhandlas. Förpostfäktningarna har redan inletts.

 

Facken vill garantera medlemmarna ökad reallön. Med en närmast obefintlig inflation leder även nominellt låga löneökningar till förbättrad reallön.

Arbetsgivarna hänvisar föga överraskande till att sviterna från finanskrisen ännu inte är övervunna. Så länge många industrier och andra företag inte går för full fart vill de ha ett nollavtal. Det vill de alltid ha i dåliga tider.

Men kravet är denna gång sällsynt dåligt underbyggt. Näringslivet har inte problem med lönekostnaderna. Produktiviten utvecklas bra. Vi producerar mer varor och tjänster per arbetad timme än förr. För facken finns inga skäl att inte ta ut tillgängligt löneutrymme.

Efterfrågekollaps
Företagens stora problem är att den internationella finanskrisen orsakat en efterfrågekollaps som drabbat alla företag och allra mest exportindustrin.
Effekterna av efterfrågebortfallet mildras dock av kronans försvagning mot andra valutor. För exportindustrin betyder växelkursförändringen att deras konkurrenskraft stärkts kraftigt.

Även hemmamarknadsföretagen gagnas av kronförsvagningen. När importen av varor och utlandsresor blir relativt dyrare använder svenskarna mer av sina pengar till att handla inom landet. Det gynnar inhemska företag.

Den rörliga växelkursen är en kraftfull stötdämpare. Den är tiofalt mer värd för företagen än någon procents justering av lönerna.

Inte trovärdigt
Att arbetsgivarna i detta läge bråkar om några procents löneökningar är inte trovärdigt.

Genom kronfallet har löntagarna tagit sitt ansvar. De tvingas betala mer från varor vi köper från utlandet. Men genom att göra det bidrar de också till att hålla företagen under armarna i en svår tid.

Arbetsgivarnas företrädare är naturligtvis inte omedvetna om detta förhållande. Ändå vill en del av dem utnyttja den ekonomiska krisen inte bara till att  pressa lönerna utan även till att slå sönder den svenska förhandlingsmodellen.

Åter till 1909
På annat sätt kan man knappast uppfatta den debattartikel Jonas Milton, vd för Almega, publicerade förra veckan i SvD. Milton pläderar i denna för vad han kallar för en modern lönebildning. Men vad han i själva verket förespråkar är en ordning som gällde för etthundra år sedan – en kan man tycka något bisarr åkallan av storstrejksåret 1909.

Milton vill bannlysa centrala överenskommelser om löner. Han vill förbjuda allt från generella höjningar till individgarantier, kvinnopotter eller låglönesatsningar.

Han vill dessutom att företag och branscher inte ska behöva betala högre löner än de själva anser sig ha råd med. Någon gräns nedåt, vilket är grundbulten i en solidariska lönepolitik, för hur låga löner en arbetsgivare får betala ska inte finnas.

Milton vill slutligen införa individuell lönesättning. Det är chefen som till sist ska avgöra den anställdes lön. När parton sagt sitt är det bara tacka och ta emot.

Extremist
Jonas Milton är en extremist. Riktigt lika primitivt tänker inte de flesta arbetsgivare.

De vet att priset för arbetsfred är att de förhandlar både centralt och lokalt, och att det finns förhandlade riktlinjer för hur lönerna ska sättas på arbetsplatserna. De inser också att detta är vad som i det långa loppet gagnar dem själva bäst.

Bra trist bara att de låter en sådan virrpanna som Milton ange tonen i avtalsupptakten. Finns det ingen arbetsgivare som har kurage nog att distansera sig från dennes tossiga världsbild?