När det blev möjligt att starta privatägda friskolor underströks av alla partier att avsikten var att uppmuntra pedagogisk mångfald och ökad valfrihet.

 

Det är tjusiga mål, men hur har det blivit? Den pedagogiska förnyelsen lyser med sin frånvaro. Flertalet friskolor bedriver en högst traditionell undervisning.

Om valfriheten ökat kan diskuteras. I en enkel mening av ordet har den förstås gjort det. Det finns ju fler skolor att välja mellan.

Uppsplittringen av resurserna på många små skolor kostar dock pengar. Till följd av skolpengens idiotiska konstruktion kan vem som helst starta en skola. Kommunen kan inte säga nej. Följden har blivit fler små skolor som tillsammans kostar allt mer.

Sparbeting
Kommunerna tvingar därför på både friskolor och privata skolor sparbeting. Antalet undervisningstimmar dras ned. Lärarledda lektioner ersätts med vad som kallas självstudier. Obehöriga lärare anställs i stället för behöriga. Skolbibliotek, kuratorer och skolsjukvård får mindre resurser eller försvinner helt.

Ett uttalat mål var att friskolorna skulle bidra till att höja skolans kvalitet. Så har det inte blivit. Friskolorna ger inte bättre undervisning än de kommunala. Ett obestridligt faktum är däremot att sedan friskoleexplosionen klarar sig den svenska grundskolan allt sämre vid internationella kunskapstest.

Valfriheten har således ökat, men priset har varit högt. Valfrihet är numera att välja mellan skolor som har allt svårare att leva upp till kvalitetsmålen. Inte mycket till valfrihet.

Krystade ursäkter
Förra veckan avslöjade DN att fyra förskolor i Stockholmsförorten Årsta skänkts bort för en struntsumma till en privat entreprenör. Denne har efter ett år plockat ut 3,2 miljoner i vinst och betalat 800.000 kronor i styrelsearvoden. Självklart också gett sig själv en hög lön.

Borgerliga politiker och ledarskribenter hittar ställda inför dessa pinsamma fakta på de mest krystade ursäkter. Apropå vinstgivande skolor tycker Expressen att vinst inte är fel så länge skolan klarar kvalitetskraven.

Tidningen förstår inte att vinstintresset är en mäktig drivkraft som alltid hotar kvaliteten. Vinster i skolan kan i den verkliga världen bara uppstå genom att man sparar på lärare, undervisning, lokaler. Och det är vad som sker just nu.

Kostsamt
Låt oss anta att stockholmarna är så dumma att de tillåter alla skolor i kommunen att dela ut samma vinst som förskolan i Årsta. Vad skulle det kosta?

Vinst och styrelsearvoden i Årsta uppgår till cirka 15.000 kronor per förskolebarn. I hela kommunen finns cirka 120.000 barn och ungdomar i förskola, grundskola och gymnasium. Om vart och ett av dem ska bidra med en vinst till en tänkt privat ägare om 15.000 kronor skulle det kosta kommunen 1,8 miljarder.

Det är inte lite. 1,8 miljarder motsvarar för Stockholms del en höjning av kommunalskatten med nästan två kronor.

Och då talar vi ändå bara om skolan. Accepterar stockholmarna samma vinstnivåer i sjukvård och äldreomsorg måste de avstå minst lika mycket till de privata ägarnas vinster.

Räkneexemplet visar vad som står på spel. Tänk så många lärare man kan anställa för 1,8 miljarder! Slutsatsen är enkel. Stora vinster dränerar ofrånkomligen den kommunala ekonomin.

En del aningslösa socialdemokrater tror att vinster i offentligbetald verksamhet är oförargliga. Det är de inte. Varenda krona som går bort i vinst är en stöld från medborgarna.