För drygt tio år sedan avreglerades elmarknaden. Hushåll och företag förespeglades lägre elpriser. Så blev det inte. Elpriserna har höjts kraftigt. Det borde vem som helst ha kunnat räkna ut.

 

El är en bristvara och kommer så att förbli under överskådlig tid. Klimathotet tvingar oss att i rask takt avveckla olje- och kolkraftsbaserad elproduktion. Med tilltagande elbrist kommer priserna forsätta att stiga, åtminstone så länge vi tillåter elbolagen att kamma hem hur stora övervinster som helst.

Elavregleringen är ett praktexempel på försnillning av offentlig egendom. För ett årtionde sedan svarade stat och kommun för nära 80 procent av elproduktionen. Svenska företag och utländska ägare kontrollerade vardera inte mer än tio procent.

Kommunerna men även staten har sedan dess sålt ut stora delar av den offentligt ägda vattenkraften och kärnkraften. Utländska koncerner äger numera 40 procent av de svenska elkraftbolagen.

Utan debatt
Utförsäljningen har pågått utan någon debatt om nackdelarna med att vi gradvis som land tappar kontrollen över vår egen energiförsörjning. På länder som låter utlandet ta över infrastruktur och naturtillgångar finns ett namn. Vi kallar dem för kolonier.

När Stockholms stad sålde ut sitt energiverk till finska statens bolag Fortum var det bara Vänsterpartiet som protesterade i fullmäktige. Vänsterpartisterna varnade för att Fortum skulle skinna stockholmarna in på bara benen. De blev mer sannspådda än de kunde ana. De miljardvinster Fortum varje år plockar ut av stockholmarna motsvarar lågt räknat en till två kronor i kommunalskatt.

I vårt grannland Norge är politikerna mindre rädda för att slå vakt om ett nationellt ägande av kraftproduktionen. Gamle högerledaren Kåre Willoch har kraftfullt argumenterat mot utförsäljning av norsk vattenkraft. Norge har dessutom i lag föreskrivit att privata ägare av vattenkraft måste lämna tillbaka koncessionen till staten efter 60 år, en lag som EU-byråkratins marknadsfundamentalister ogillar.

Den norska inställningen kan ändå tyckas en smula hycklande. Liksom svenska Vattenfall drar sig inte norska Statkraft för att använda sina övervinster till att köpa på sig kraftbolag i andra länder.

Trovärdighet saknas
Vår totala energiförbrukning uppgår till omkring 420 TWh per år. Inte mindre än 175 TWh består av energi från fossila bränslen. Samtliga partier i riksdagen har ställt sig bakom klimatmålet att närmast all fossil energi ska vara utfasad senast år 2030.

Men partierna saknar trovärdiga svar på hur denna väldiga omställning av energisystemet ska gå till. De talar lite vagt om energieffektivisering, men låtsas inte om att vad de då talar om är en minskad energiförbrukning med 20 procent per BNP-enhet.

Men räknad per BNP-enhet blir hela kalkylen nonsensartad. För även om vi nöjer oss med en blygsam tillväxt, säg 1,5 procent per år, så kommer energibehovet därmed i absoluta tal räknat inte ha minskat en enda Kwh. Vid periodens slut kommer vi fortfarande att konsumera de 420 TWh vi använder i dag. Bara att plana ut förbrukningen på dagens nivå kommer att ställa oss inför en formidabel uppgift.

Skygglappar
Den trista sanningen är att de politiska partierna inte vågar tala om hur vi ska kunna avveckla beroendet av fossila bränslen utan en våldsam standardsänkning och utslagning av våra elintensiva basindustrier. Ändå är uppgiften fullt genomförbar, om vi bara vågar befria oss från gamla skygglappar.

Uppenbart för nästan alla är att vår framtida energiförsörjning till stor del måste baseras på vattenkraft och kärnkraft. Etanol och andra biobränslen för fordon bör i första hand reserveras för den tunga trafiken.  För bussar, lastbilar, skogs- och jordbruksmaskiner finns inte nog starka elmotorer eller elhybrider. För personbilar är dock eldrift redan möjlig. Det går åt förvånansvärt lite elkraft för att klara av en personbilstrafik av dagens omfattning.

Vårt utgångsläge är inte dåligt. Tack vare framsynta investeringar i kärnkraft har vi gott om elkraft. Mer elkraft kan vi få genom att bygga fler kärnkraftverk, alternativt bygga ut några orörda älvar. Vindkraften kan kanske ge ett tillskott om 15–20 TWh, det är inte så mycket men dock ett tillskott.

Dyrt
Hur vi än vrider och vänder på saken måste vi inse att klimatvänlig energiproduktion inte är billig. Vindkraft är till exempel minst dubbelt så dyr som traditionell vattenkraft och kärnkraft. Så länge vindkraften bara svarar för en mindre del av elförsörjningen spelar fördyrningen inte så stor roll. De högre kostnaderna för vindkraft motverkas ju av att vattenkraft och kärnkraft är desto billigare.

Men därmed är vi inne på ett centralt villkor för att medborgarna alls ska acceptera de ofrånkomliga uppoffringar som omställningen av energisystemet kräver av dem. Vi måste åter se elkraften som en offentlig nyttighet, en del av infrastrukturen där all el i princip ska betalas enligt självkostnadsprincipen.

Så var det i Sverige före avregleringen. Priset för elkraft var inte högre än vad som behövdes för att betala kraftbolagens drift, underhåll och nyinvesteringar. Om överskott uppstod i verksamheten så tillföll de skattebetalarna.

Övervinster
Det är en ordning som vi måste återupprätta. Det finns inga skäl att profithungriga multinationella koncerner ska tillåtas sko sig på hushåll och företag genom att roffa åt sig de övervinster, som uppstår bara därför att elkraft är en begränsad tillgång.

Det här har inte dugg att göra med att vi av knapphetsskäl kan tvingas prisransonera tillgången på el. Det kan vi kanske inte undvika, men varje skattebetalare måste kunna lita på att de övervinster som då uppstår tillfaller staten, som alltid kan använda pengarna till andra ändamål som medborgarna finner angelägna (eller till att sänka andra skatter).

Den som är av annan mening måste förklara varför folket ska underkasta sig besvärliga uppoffringar medan kapitalägarna ska tillgodogöra sig de vinster som uppstår på grund av att folket tagit sitt ansvar för allas vår miljö. En sådan ursäkt för övervinster i kraftindustrin går inte att konstruera med intellektuell heder i behåll.