De svenska facken tappar medlemmar som aldrig förr i modern tid. Förra året hade organisationsgraden fallit nästan ned till 70 procent. För tio år sedan låg den för LO-förbunden en bra bit över 80 procent.

Medlemsraset beror utan tvivel på att regeringen avsiktligt höjt individens kostnader för medlemskap i fack och a-kassa. Fackavgiften är numera inte avdragsgill. Chockhöjningen av egenavgiften till a-kassan 2007 medförde att den sammanlagda utgiften för fack och a-kassa i en del LO-förbund flerdubblades.

Sambandet mellan fack och a-kassa har alltid varit starkt. Om en person lämnar den ena organisationen är risken stor för att han lämnar också den andra.
LO-förbund med stark facklig tradition eller med många stora, lättorganiserade arbetsplatser har förlorat färre medlemmar än de förbund som har sina medlemmar inom handeln och den privata tjänstesektorn. Utmärkta för de sistnämnda är ju att arbetsplatserna oftast är små och många av medlemmarna är bara tillfälligt anställda.

Paradoxalt nog är arbetsgivarna mer välorganiserade än någonsin. Nära 85 procent av alla arbetsgivare är med i en arbetsgivarorganisation. De tvekar inte att utnyttja sin maktställning.

 

Svårare att bevaka hela arbetsmarknaden
För fackförbunden är medlemstappet förstås besvärligt. Med färre medlemmar blir det svårare att bevaka hela arbetsmarknaden. Svensk fack har ju tack vare den höga organisationsgraden haft för vana att bevaka även de oorganiserades intressen.

Till viss del har det legat i fackens eget intresse att göra det. Facket motarbetar ju lönedumping och oskäliga arbetsvillkor inte minst därför att de vill förhindra att oseriösa arbetsgivare skaffar sig konkurrensfördelar gentemor de arbetsgivare som sköter sig.

Ett fack är dock i första hand till för sina medlemmar. När organisationsgraden faller tvingas facken att koncentrera sig på de arbetsplatser där de faktiskt har medlemmar. Varken ork, tid eller pengar gör att de utan vidare kan fortsätta att erbjuda de oorganiserade gratishjälp.

 

De stora förlorarna
De stora förlorarna när facket tappar medlemmar är inte första hand de som är kvar utan de växande antalet utanförstående. Åtminstone är det de som löper den största risken att bli utnyttjade och får nöja sig med sämre anställningsvillkor.

Ännu så längre har kollektivavtalen en rätt lång räckvidd, de påverkar även arbetsgivare utan avtal. Med färre fackanslutna kommer denna påverkan raskt att undermineras.

Kollektivavtal är som Mari-Ann Hjulbäck, förhandlingsdirektör vid Sveriges ingenjörer, skriver i Dagens Industri en genialisk idé.

Inte bara för löneförhandlandet, även om det är svårt för en enskild att klara av en årlig lönerevision, utan även för sådant som avalspension, löneutfyllnad vid semester och föräldraledighet, justa arbetstider och arbetsmiljö – alltså alla de områden där facket svarar för en kollektiv intressebevakning som den enskilde aldrig orkar med ensam.

Följden av att allt fler är oorganiserade kommer ofrånkomligen att bli snabbt försämrade arbetsvillkor för många av dem. Och när processen väl kommit igång kan den fort.

Ett starkt fack är därför inte något som bara ligger i fackets intresse. Det borde ligga alla om hjärtat som värnar ett samhälle med rättvisa levnadsbetingelser för alla arbetande.