Folkpartiledaren Jan Björklund har denna sommar påfallande ettrigt angripit den regering han själv ingår i för att anslå för lite pengar till kommuner och landsting.
 

 

Björklund har när han varit som mest vältalig låtit som en socialdemokratisk partiombudsman. Det är menat som beröm.

Björklund vill kanske hellre liknas vid landets ledande nationalekonomer. De har ju förklarat att regeringen begår en enastående dumhet när den inte hjälper kommuner och landsting under den ekonomiska krisen.

Fredrik Reinfeldt har haft svårt att hantera Björklunds illojalitet. När den röd-gröna oppositionen för fram samma propåer som Björklund har den avfärdats med att regeringen har ingen egen sedelpress. Den demagogin har Björklund nu effektivt saboterat.

Räfst och rättarting
Regeringens moderata ledareduo, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, bestämde sig i veckan för att näpsa den pratglade Björklund. Räfsten skedde vid en presskonferens där de presenterade moderaternas krav inför höstens budgetförhandlingar.

I förbifarten passade de på att läxa upp Maud Olofsson och Göran Hägglund, vilka även de hyser av finansministern icke-godkända idéer. Centerledaren vill sänka arbetsgivaravgifterna. Kd-ledaren säger sig ömma för landets pensionärer.

En smula hotfullt påminde Reinfeldt de tredskande om att moderaterna kräver sin beskärda del av inflytandet i regeringen. Det var en föga finkänslig erinran om att de tre småpartierna kan mopsa sig bäst de vill, men att de bör hålla i minnet att deras väljarstöd tillsammans är mindre än moderaternas.

Och vad moderatera vill är klart. För husfridens skull kan de tänka sig ett symboliskt extraanslag till kommunerna, men långtifrån vad Björklund förespeglat i sin väljarflirt. Finns pengar över så ska de gå till fortsatta jobbskatteavdrag. Storebror har talat.

De är förstås pikant med en regering vars ledamöter öppet motarbetar, rentav förtalar, varandra mitt under en djup ekonomisk kris. Om i en socialdemokratisk regering en fackminister ifrågasatt finansministerns omdöme lika oförsynt som Björklund ifrågasatt Borgs hade denne omedelbart fått sparken.

Nervositet
Fraktionsbildningen inom regeringen beror på två omständigheter. Den ena är att inget parti i regeringen har en susning om hur den ekonomiska krisen ska bemästras. De försöker kompensera idétorkan genom att motionera de egna käpphästarna utan en tanke på om de platsar i ett krisprogram.

Den andra orsaken är en tilltagande nervositet bland regeringens småpartier. Sedan valet 2006 har moderaterna fortsatt att växa på deras bekostnad. Kd pendlar nu kring 4-procentsspärren. Centern är farligt nära den.

Centern och kd valde direkt efter valet att försöka framstå som bättre moderater än moderaterna själva. När den taktiken misslyckats försöker de nu slå följe med folkpartiet och bjäbba emot moderaternas maktanspråk så gott de förmår.

Intet nytt
Balansgången är inte lätt. För att stjäla väljare från varandra försöker varje parti i den borgerliga regeringen att framställa de andra partierna som kortsynta och oförnuftiga. Samtidigt måste de försöka ge sken av att regeringen som kollektiv vet vad den gör.

Allt är som det brukar vara när de borgerliga regerar.

Alla tänker sig på sig själva – ingen tänker på landet.