Bibliotek, skolor och vårdcentraler är så gott som helt och hållet skattefinansierade. Om driften för en sådan inrättning regelbundet går med stora ekonomiska överskott, vem tillhör då överskotten?
 

 

Svaret borde vara självklart. Överskotten ska tillfalla den som betalat, dvs skattebetalarna. Det finns inte minsta anledning för en kommun att ta ut en krona mer i skatt än vad som behövs för att betala de faktiska kostnaderna.

Återkommande överskott i verksamheter som är helt och hållet offentligfinansierade är ett tecken på misshushållning.  Skattemedel är en begränsad tillgång. Uppstår  överskott i den kommunala kärnverksamheterna ska dessa antingen  slussas över till andra områden eller också användas till en sänkning av kommunalskatten.

Mothugg
När Stockholms socialdemokratiska oppositionsborgarråd Carin Jämtin nyligen påpekade dessa självklarheter i en artikel retade hon upp ett stort antal borgerliga skribenter. Hon har även fått mothugg från en del socialdemokratiska politiker. 

Jämtin slog i sin artikel fast att stora vinster inte hör hemma i offentliga verksamheter som skola och vård. Om vinster ändå uppstår måste vi ha garantier för att det huvudsak går till att förbättra verksamheten. En sådan ordning gäller i våra nordiska grannländer där privatägda skolor måste återföra överskotten till skolan.

Några s-kommunalpolitiker har replikerat Jämtin med det för dem genant enfaldiga argumentet att om vi accepterar  att byggföretag som renoverar kommunens skolor får göra vinst så kan vi väl även låta friskolor inom kommunen gå med vinst.

Om de som kommunpolitiker inte förstår skillnaden mellan en kommunal investeringskostnad, alltså engångsutgift för en produkt som upphandlas i konkurrens mellan flera privata leverentörer och som (i det här exemplet skolbyggnaden) därefter tillhör kommunen, och de årliga kommunala driftbidrag som ges till kommunens skolor och vårdcentraler,  borde de nog genomgå en ABF-kurs i ekonomi.

För alla driftbidrag gäller att kommunen varje år måste pröva vad som är en skälig kostnad. Finns utrymme för stora aktieutdelningar har kommunen utan tvivel betalat för mycket.

Riskfritt
Det sägs ibland att den som startar en friskola eller driver en vårdcentral på entreprenad tar en ekonomisk risk och därför måste kompenseras med en riskpremie i form av vinst. Vad då för risk? Att starta en verksamhet där kostnaden för varje elev eller patient i förväg är garanterat betald av kommunen innebär ingen större risk. Risken tar egentligen kommunen, som alltid har svårt att kontrollera att privata aktörer inte lurar till sig mer än de ska ha.

En mer relevant invändning är att vinstutdelning trots allt ännu inte är ett större problem, åtminstone inte inom skolan. De utdelningar som hittills skett har i flertalet fall, stötande undantag finns, varit begränsade.

Men många friskolor drömmer nog om vinstmarginaler om tio procent som är riktmärket i det vanliga näringslivet. Om dessa drömmar skulle förverkligas i stor skala skulle kommunerna behöva höja kommunalskatten kraftigt. Så vill nog ingen ha det, men det blir konsekvensen i ett system utan vinstbegränsningar.

Oförenliga argument
De senaste årens snabba tillväxt av offentligfinansierade privatägda friskolor och vårdföretag har motiverats med oförenliga argument.

Å ena sidan har de politiskt ansvariga sagt att avsikten är att öka valfrihet, tillgänglighet och kvalitet. Allt detta är vällovliga mål. Men uppnåendet av dessa mål är inte gratis. Om skolor och vårdinrättningar ska kunna styra mot dem kan de inte ha lönsamhet som främsta mål. Det finns ju alltid områden där extra pengar kan göra stor nytta.

Å andra sidan har de politiskt ansvariga motiverat etableringen av privatägda välfärdsföretag med att dessa genom ökad konkurrens ska pressa de kommunala kostnaderna för välfärden. Man vill med hjälp av de privata aktörerna skapa en marknad som gör att i kommunledningens tycke alltför dyrbara skolor och vårdinrättningar kan läggas ned, även om medborgarna vill ha dem kvar. Idén är underförstått att de privata aktörerna ska vara kommunledningens instrument för att driva fram ekonomiska besparingar.

Antingen eller
Kruxet är att dessa motstridiga ambitioner bara kan förverkligas i en nyliberal drömvärld. I den verkliga världen finns alltid en målkonflikt mellan kvalitet och pris. Det går inte att både maximera kvalitet och minimera kostnader, inte ens på en äkta kommersiell marknad.

En lågprisbil kan fylla sin funktion, men ingen vettig människa skulle komma på tanken att påstå att lågprisbil är lika bra bil som en Mercedes. Vilken bil ett hushåll kan välja beror på plånbokens storlek.

På marknaden är fördelningsprincipen att den som har mest pengar kan köpa mest av de bästa varorn – och denna princip gäller obönhörligt för alla varor som säljs på marknaden. Enda vägen att upphäva konsekvenserna av en ojämlikhetsskapande marknad är en radikal utjämning av alla inkomster – och det är inte så lätt att åstadkomma.

När det gäller skola och sjukvård vill vi inte att plånboken ska styra våra val. Vi kan acceptera att inte alla hushåll har råd att köpa den bästa bilen, den bästa stereon eller den bästa bostaden. Men sådan ojämlikhet vill vi inte acceptera när de gäller så grundläggande saker som skola och sjukvård. Alla barn har rätt till en bra utbildning. Alla sjuka ska kunna få bästa tillgängliga vård.

Välbekanta metoder
Våra politiker borde inse att vinst i rationellt upphandlad, skattefinansierad tjänsteproduktion, bara kan uppstå genom att entreprenören tillåts tumma på kvalitetskraven eller på den lika tillgången.

Metoderna är välbekanta. Entreprenören kan anställa billigare men obehörig personal eller generellt försämra anställningsvillkoren. Han kan välja bort de mycket vårdkrävande sjuka, de mer krävande eleverna och de för samhället viktiga men dyrbara utbildningarna. Och han kan försöka öka omsättningen genom att uppmuntra onödig överkonsumtion av det som är lätt och billigt att producera men till föga samhällsnytta.

Socialdemokrater som menar allvar med att de vill att friskolor och privata vårdbolag ska bidra till kvalitet och valfrihet måste därför vara noga med att skaffa sig garantier för att skattebetalarnas pengar oavkortat används till dessa ändamål. Det är inte alltid så lätt, men att ge efter för vinstkraven är detsamma som att underminera tilltron till de privata aktörerna. Ingen medborgare vill ju att deras skattepengar slösas bort i onödan.