Från facklig utgångspunkt är rekommendationen till väljarna i Europaparlamentsvalet enkel. Det handlar om att rösta fram en majoritet i parlamentet som förmår värna kollektivavtal och fackets avtalsfrihet. Bara därigenom kan vi minimera de skadeverkningar som EG-domstolen åstadkommit med sina antifackliga domar.
 

 

Samtliga svenska partier säger sig vara anhängare av den svenska kollektivavtalsmodellen. Men på borgerligt håll handlar det mest om en läpparnas bekännelse. Inget borgerligt parti vill verka för en nödvändig revidering  av utstationeringsdirektivet.

Belysande för den borgerliga hållningen är ett uttalande av Centerns Europaparlamentariker Lena Ek denna vecka. Hon menade i en radiointervju att den så kallade Lavaldomen inte innebär några inskränkningar av svenska fackföreningars rätt att kräva likabehandling av utländska arbetstagare.

Häpnadsväckande okunnigt
Påståendet är häpnadsväckande okunnigt. Det är solklart att EG-domstolen har begränsat medlemsstaternas möjlighet att själva bestämma vilka regler som ska gälla på den egna arbetsmarknaden.

Genom Lavaldomen har det blivit svårare för facket att kräva lika lön för lika arbete, oavsett den anställdes nationalitet. Genom Rüffertdomen har staternas rätt att kräva avtalsenlig lön vid offentlig upphandling begränsats. Man kan diskutera hur allvarliga effekterna av dessa domar kommer att bli, men att förneka att domstolen fäst större vikt vid företagens vinster än de arbetandes rättigheter är direkt enfaldigt.

Många av de problem som EG-domarna orsakat kan vi komma tillrätta med genom att ändra i vår egen lagstiftning. Det gäller i de delar domstolens kritik gäller juridiska teknikaliteter. Vi kan därut-över göra en rätt fri tolkning av domarnas innebörd. Domskälen är så luddigt formulerade att den svenska regeringen själv inom vida ramar kan avgöra hur de ska förstås.

Smärre justeringar
En regering som månar om den svenska kollektivavtalsmodellen kan göra smärre justeringar i vår lagstiftning och sedan frankt förklara att vi därmed tillgodosett gemenskapsrättens krav. Argumentationen kan understödjas med att fackets förhandlings- och konflikträtt är garanterade i flera ILO-konventioner, vilka vi är bundna av som stat och vilka rimligen måste ses som överordnade EU-rätten.

Hur EU-rätten på arbetsmarknadens område kommer att utvecklas i framtiden är inte främst en juridisk fråga utan en politisk. För arbetsmarknaden är EU-rätten som många framhållit både oklar och inkonsekvent. Att ge en så otydlig lagstiftning utökad räckvidd är principiellt och demokratiskt oförsvarligt.

Sverige måste därför liksom tidigare hävda att för arbetsmarknaden gäller EU:s kompetens bara minimilagstiftning av skyddskaraktär. Varje land har och ska ha rätt att införa mer ambitiösa arbetsmarknadsregler och utforma sin lagstiftning enligt egen modell.

Minimidirektiv
Utstationeringsdirektivet uppfattades när det infördes både i Sverige och i andra länder som just ett minimidirektiv. Man kan med goda skäl hävda att EG-domstolen i Laval-, Viking-, Rüffert- och Luxemburgmålen överträtt sin kompetens genom att blanda sig i hur ländernas rättsliga reglering av förhandlings- och konflikträtten på arbetsmarknaden ska utformas.

Av denna orsak är nödvändigt att förtydliga utstationeringsdirektivet så att det klart förhindrar fortsatta övertramp från domstolens sida. Den uppgiften underlättas självklart vid en vänsterframgång i Europaparlamentsvalet. För facket är EU-valet viktigare än någonsin.