Den amerikanska staten och bilarbetarfacket tog över General Motors, en gång världens störste biltillverkare. Räddningsaktionen blev dyr. Totalt har USA och Kanada tillskjutit ofattbara 450 miljarder kronor för att ge GM en ny chans.

 

En nästan lika stor summa har GM:s långivare förlorat. Facket har tvingats avstå sina sjukförsäkringsfonder i utbyte mot aktier vars framtida värde är osäkert.

Ingen kan ju veta om GM förmår att komma igen. ”Problemen uppstod inte över en natt och kommer inte att lösa sig över en natt”, var president Barack Obamas kommentar till affären.

Officiellt hyllar USA frihandel och marknadsekonomi. Men bara så länge det är till fördel för USA. När amerikanerna ser sina egna intressen hotade drar de sig inte för statsstöd i stor skala.

GM:s räddning förutsätter utan tvivel att USA på ett eller annat sätt lyckas stänga ute utländska konkurrenter på bilmarknaden. USA är ett rikt land. Så vad spelar det för roll om den amerikanske bilköparen får betala några dollar mer för sin bil så länge den heter Chevrolet, Cadillac eller Buick, tycks den allmänna meningen vara.

Snålt
I samma veva som GM-affären offentliggjordes presenterade den amerikanske chefsförhandlaren vid det kommande klimatmötet i Köpenhamn vilka insatser USA kan tänka sig för att motverka klimathotet. Inte särskilt mycket visade det sig.

USA är världens klimatbov nummer ett. USA svarar för omkring en fjärdedel av de globala koldioxidutsläppen. Per capita räknat är utsläppen betydligt högre än de allra flesta andra länder.

Till skillnad från Bush-administrationen inser Barack Obama att klimathotet är en realitet. Han förstår att ett villkoret för att Kina och Indien ska minska sina utsläpp är att amerikanerna gör minst lika stora reduktioner själva. Och han är medveten om att världens fattiga länder kan behöva omfattande bistånd för att införa miljövänlig teknik.


Struntsumma
Insikterna om vad som behöver göras finns nog på högsta ort. Men att övertyga en motsträvig kongress om USA:s förpliktelser kommer inte bli lätt, allraminst när det handlar om nödvändiga men impopulära begränsningar av utsläppen från bilismen.

Belysande är att USA bara anslagit en struntsumma – två miljarder kronor – för bistånd till fattiga länders energiomställning. Det motvarar bara några promille av vad räddningen av GM kostat det amerikanska folket.

Proportionerna borde vara de omvända. Att rädda jordens klimat kommer att kräva ofantliga ekonomiska insatser från världens rika länder och allra mest av USA.