Regeringens globaliseringsråd är en konstig skapelse. Det har bestått av representanter för näringslivet, de fackliga organisationerna och inte mindre än fem statsråd med utbildningsminister Lars Leijonborg som huvudansvarig. Att en så blandad församling skulle kunna ena sig om annat än allmänna rekommendationer var inte att vänta.

 

Nu har rådet efter två år presenterat resultatet av sin tankemöda i en slutrapport. Det finns en del kloka tankar om behovet av infrastrukturinvesteringar, satsningar på miljövänlig teknik och behovet av att förse inhemska näringar med riskkapital.

I rapporten konstateras att Sverige årligen exporterar kapital som uppgår till hundratals miljarder kronor; pengar som skulle göra större nytta om de investerades på hemmaplan.

Påpekandet är befogat. Bakgrunden är den våldsamma ökningen av finansiellt sparande, både privat och offentligt. Att den svenska staten satsat på kapitalexport i stor skala i stället för investeringar inom landet är svårbegripligt. Allrahelst om man betänker att resultatet blivit att AP-fonderna spelat bort hundratals  miljarder på de globala kapitalmarknaderna.

Väntar ut stormen
Sedan globaliseringsrådet tillsattes har världens finansiella system kollapsat. Någon djupare analys av den världsvida finanskrisens har dock varken rådet eller dess experter orkat med. Det underförstådda antagandet tycks vara att allt återgår till det gamla när stormen väl blåst över.

Både Svenskt Näringslivs Urban Bäckström och LO:s Wanja Lundby-Wedin har reserverat sig mot delar av rapporten. LO-ordföranden därför att rådet inte tar klar ställning för en förstärkt a-kassa, vill försämra las-reglerna och föreslår fördelningspolitiskt orättvisa skattesänkningar. Urban Bäckström därför att han tycker tvärtom i dessa frågor.

Regeringens ledamöter anser sig bara stå bakom rapportens huvudinriktning, vad som nu avses med det. Regeringen behöver därmed bara ta hänsyn till de förslag som den råkar gilla, onekligen en bekväm smitväg.

Sågåt förslag
Den har också Fredrik Reinfeldt och Anders Borg använt sig av. De har båda direkt sågat rådsförslaget om en blocköverskridande skatteöverenskommelse.  Regeringen vill ha fortsatt fria händer att manipulera skatterna i de egna väljargruppernas intresse.

Så vad återstår av slutrapporten när alla kontrahenter fått säga sitt. Inte mycket. Förutom en del välmenta råd mest ett uppkok av allmänborgerliga ekonomiska idéer som inte lär vara till större hjälp varken för regeringen eller för den politiska oppositionen om den skulle vinna nästa val.

Det ska vi inte beklaga. Hur de globala utmaningarna ska mötas är inte en expertfråga utan handlar i grunden om de politiska vägval som vi som medborgare tar ställning till i riksdagsvalen.


Önskvärd samsyn
Visst kan man med förre finansministern Kjell-Olof Feldt, som skrivit en tänkvärd underrapport om skattepolitiken, tycka att det vore bra med en viss samsyn över blockgränserna om hur den framtida välfärden ska finansieras. Han vill bland annat pröva en återinförd arvskatt, förstärkt fastighetsskatt, höjd matmoms i utbyte mot justeringar av kapitalskatter och arbetsgivaravgifter, höjda barnbidrag och rättvisa pensionärsskatter.

Sådana åtgärder kan nog en S-ledd regering tänka sig att överväga, men att dagens halsstarriga borgerliga regering skulle gå med på dem är inte troligt. Förutsättningar för en förnuftig skattepolitik finns först med en socialdemokratisk finansminister. Förhoppningsvis tar en majoritet av väljarna till sig den insikten i nästa val.