En av Anders Borgs första åtgärder sedan han tillträtt var att inrätta ett finanspolitiskt råd med uppgift att granska regeringens ekonomiska politik. Vad bildandet av ett sådant råd skulle tjäna för nytta var oklart.
 

 

Regeringen har ju redan tillgång till en rad expertorgan som konjunkturinstitut, riksbank och riksrevision som har till uppgift att förse regeringen med underlag för dess ekonomiska politik.

Till detta kommer en livaktig ekonomisk diskussion inom landets universitet, organisationer och näringsliv. Det finns ett överflöd av synpunkter på den ekonomiska politiken för den regering som orkar lyssna på råd.

Besvikelse
Möjligen hoppades Anders Borg att bildandet av ett finanspolitiskt råd med företrädesvis liberala ekonomer skulle ge en expertstatus åt den konservativa politik han ville föra.

Om så var fallet är han förmodligen rejält besviken idag. De rapporter som rådet hittills lämnat utmärks för all del av tämligen konventionella bedömningar och råd. Några djärva analyser och policyrekommendationer har rådet inte framfört.

Men även konventionell klokskap är bättre än ingen klokskap alls. Om vi kontrasterar rådets senaste rapport  med regeringens politik, så framstår rapporten trots allt snusförnuft ändå som ovanligt vis jämfört med regeringens dårskaper.

Hovsamt förintande
Så rakt på sak uttrycker sig visserligen inte rapportförfattarna och rådets ordförande Lars Calmfors. I stillsamma ordalag granskar de vad regeringen gjort och inte gjort för att bemästra den ekonomiska krisen. Tonen är hovsam, men i sak är kritiken förintande.

Förutom bankstödsgarantin, som ju främst var ett led i en internationell aktion, får regeringen underbetyg på område efter område.

För att upprätthålla sysselsättningen behöver kommunerna ekonomiskt stöd redan  i år, utgiftstaken bör överges i en exceptionell situation, investeringarna är för små, arbetsmarknadsutbildningarna för få och slakten på a-kassan har förutom otrygghet skapat otillräcklig efterfrågan, konstaterar rådet i ordalag som inte lämnar någon läsare i tvivel om att regeringen tappat greppet över ekonomin.

Underbetyg
Kritiken är inte ny. Därför är det närmaste rörande när ett regeringsorgan som Dagens Nyheter försöker göra svart till vitt genom att överslätande skriva att rådet i huvudsak ger regeringen godkänt. Det gör det inte. Rådet delar ut ett svidande underbetyg.

Rådet drar sig inte för att kasta fram en del egna osorterade tankar. En sådan mer kuriös är att rådet argumenterar för att a-kassan i en ekonomisk kris borde vara extra hög, men sänkas i goda tider.

Uppslaget kan tyckas uppfriskande eftersom det ifrågasätter regeringens idéer om att sänka a-kassan ju fler som blir arbetslösa. Likväl är tankegången knasig på ett sätt som bara ekonomer förmår.

Politisk vilja
A-kassan är en individuell social rättighet. Den bör ger den försäkrade ett fullgott skydd oavsett konjunkturläge. För den enskilde är en arbetslöshet alltid besvärlig. Den är närmast mer svåruthärdlig om det bara är få som saknar arbete. Det borde till och med en nationelekonom kunna förstå.

Det som bör tillåtas variera med konjunkturerna är inte ersättningsnivån – den bör som sagt alltid vara god – utan statens kostnader för försäkringen. Att statens kostnader tillåts öka vid hög arbetslöshet är ett villkor för att försäkringen ska fungera som en automatisk stabilisator.

Före den borgerliga regeringens tillträde hade vi en någorlunda bra försäkring. Det behövs inga krystade argument för att återinföra den. Det handlar bara om politisk vilja.