Vi står inför den värsta ekonomiska krisen i mannaminne, skriver LO-ekonomerna i sin senaste konjunkturprognos. Redan nästa år kan var åttonde svensk i arbetsför ålder vara utan jobb. 300 000 jobb försvinner. Inte bara i bilindustrin utan även annan industri hotas av utslagning.

 

 

Mest oroande av allt är att lägets allvar inte verkar ha gått upp för de politiska partierna. Den borgerliga regeringen sitter med armarna i kors medan varselvågen väller genom landet.

Finansminister Anders Borg vägrar  att lyssna på råd från Konjunkturinstitutet och regeringens eget ekonomiska råd om att det omedelbart krävs kraftfulla stimulanser för att rädda vad som räddas kan. Hans oföretagsamhet beror möjligen på att han befarar att han måste stötta de svenska storbankerna med mångmiljardbelopp om deras kreditförluster i Baltikum blir så stora som många bedömare tror.

 

En fråga som måste ställas är om det politiska systemet klarar av att bemästra en så omfattande ekonomisk kris som står för dörren. Det finns många skäl till oro.

Tävlan om makt
Riksdagen är uppdelad i två politiska block som tävlar om makten i nästa val. Enigheten inom de politiska blocken är inte den bästa.

På den borgerliga sidan växer nervositeten. Småpartierna fruktar att bli uppslukade av Moderaterna.  Internt pågår en dragkamp i regeringen om politikens utformning. Oenigheten kommer att tillta inför valet.

Utåt försöker visserligen regeringen visa upp en fasad av enighet. Den virriga hanteringen av bankgarantin, sjabblet med stödet till bilindustrin, oviljan att hjälpa kommunerna, nedgången i byggandet och slakten av a-kassan visar att regeringen är renons på idéer om hur den ska ta Sverige ur krisen.

Också inom den röd-gröna oppositionen dominerar oron. Efter att partierna i höstas aviserade att de tänkte gå fram med en gemensam valplattform har opinionssiffrorna dalat.

Framför allt har Socialdemokraterna drabbats. Många av socialdemokratins aktiva och sympatisörer tycker att det egna partiets politik blivit otydlig. De befarar att framtida kompromisser med Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska sudda till profilen ytterligare.

Röd-grön oro
Den socialdemokratiska partiledningen har hamnat i ett dilemma. Å ena sidan är befogat att inför väljarna redovisa ett antal frågor där en röd-grön regering är ense om tagen. Å andra sidan måste Socialdemokraterna som största riksdagsparti inför valet utarbeta ett eget, självständigt  krisprogram.

Den politiska samarbetsparadoxen inom det borgerliga blocket är att Moderaterna måste tappa väljare till småpartierna för att inte fullt inbördeskrig ska utbryta inom den borgerliga alliansen. Moderaterna måste ge upp sina hegemonianspråk.

För dagens opposition gäller en samarbetsparadox av motsatt slag. Enda chansen att bilda en röd-grön regering är socialdemokraterna gör ett mycket bättre riksdagsval än 2006. Det är bara Socialdemokraterna som kan fixa valvinsten åt en röd-grön regering.

Så ser det parlamentariska läget ut inför nästa val. Risken är stor att partitaktiska manövrar på sidor om blockgränsen leder till att huvuduppgiften – att bekämpa den ekonomiska krisen – inte ägnas nödvändig kraft. Tage Erlander varnade som statsminister alltid för svaga minoritetsregeringar. Men han uppmärksammade inte att svaga majoritetsregeringar kan vara lika farliga för landet.

Under det tidiga nittiotalets bankkris och skenande arbetslöshet tog Socialdemokraterna ett stort samhällsansvar genom att vid flera tillfällen ge sitt stöd åt den dåvarande borgerliga regeringens besparingsprogram. En orsak var att den socialdemokratiska partiledningen inte såg sig ha något val. Den fruktade att den dåtida borgerliga regeringen om den fick hållas för sig själv skulle ställa till ett ännu värre elände.

"Öppet mandat"
Så småningom nåddes en smärtgräns för partiets kompromissvilja. Samarbetet avbröts. 1994 gick partiet till val på ett ”öppet mandat”. Partiet begärde väljarnas stöd för att mobilisera alla tillgängliga samhällsresurser för att övervinna krisen.

Frågan är om inte detta också bör bli partiets huvudlinje inför nästa val. Krisen utvecklas fruktansvärt fort. Nästa år kan arbetslösheten vara över tolv procent. Det kan i värsta fall dröja många år innan världskonjunkturen vänder uppåt.

Till skillnad från nittiotalets borgerliga regering förefaller dagens moderatdominerade allians inte vara ens intresserad av undersöka möjligheten för nationellt samlande lösningar.  Blocköverskridande uppgörelser kräver att den borgerliga regeringen ger upp stora delar av sin ekonomiska politik. En sådan självövervinnelse är den förmodligen inte mäktig.

Socialdemokratin måste inför nästa val slå fast att den överordnade uppgiften är att hålla uppe sysselsättningen i alla näringar.  Det handlar om mer än att rädda folk från arbetslöshet.

Rädda basen för välstånd
Det handlar om att rädda hela basen för vårt välstånd. Om en mängd stora och små företag läggs ned, om över 600 000 anställda slås ut från arbetsmarknaden, kommer det att ta årtionden innan vi återvunnit den produktionskapacitet vi gått miste om. En så stor utslagning leder till att många arbetslösa och många företag aldrig kommer igen – det är lärdomen från alla tidigare stora kriser.

Förlorare kommer inte bara att bli de arbetslösa, även om de får ta den värsta smällen. Förlorare blir även de som sitter på vad de tror är trygga jobb med goda löner. Med massarbetslöshet minskar även deras inkomster snabbt när ingen längre har råd att köpa varor och tjänster eller betala de skatter som behövs för att hålla igång skola, sjukvård och äldreomsorg.

Uppgiften är stor men den går att klara. Men förutsättningen är en vid förståelse av att alla måste bidra efter förmåga och alla måste ställa upp solidariskt.

Utgångsläget är inte dåligt. Vi har som det heter samlat stora ekonomiska överskott i ladorna. Vi har i en första etapp utan vidare råd som LO-ekonomerna visar i sin konjunkturrapport att de närmaste två åren satsa 75–100 miljarder mer än vad regeringen vill på stöd till industrin, på offentliga jobb, på offentliga investeringar, arbetsmarknadsutbildningar och en fullgod a-kassa. Det räcker en bra bit, och det är vad vi på kort sikt kan göra.

Men om konjunkturnedgången blir djupare och mer långvarig än vi i dag tror, vad gör vi då? Inte räcker  våra ackumulerade besparingar hur länge som helst, säger den orolige skeptikern.

Ett problem i taget
Det gör de inte. Men låt oss ta ett problem i taget. Om världsdepressionen blir så utsträckt som de mest nattsvarta pessimister befarar måste vi också  omfördela befintliga resurser utifrån de överordnade principerna om arbete åt alla och en rättvis fördelning.

Inte heller den uppgiften behöver vi bäva inför. Vi har klarat av den en gång. Det var vad Ingvar Carlsson och Göran Persson gjorde 1994 efter att den borgerliga regeringen kört ekonomin i botten.  Nästa års val kommer inte att vinnas genom att lova väljarna guld och gröna skogar. Valet vinns av det  parti som har ett trovärdigt program för att få alla i arbete.