Hur mycket kommer den statliga bankgarantin att kosta de svenska skattebetalarna? Ingen vet med säkerhet, men billigt blir det inte.

 

En viss uppskattning av kostnaderna ger Internationella valutafonden, IMF, i en i veckan publicerad rapport. I rapporten gås igenom hur stora utgifter länderna beräknas få för att städa upp efter den finansiella krisen.

Rapportförfattarna har tagit med både de direkta kostnaderna för bankstöd, förväntade kostnader för statliga garantier och även centralbankernas kostnad för att garantera bankväsendets likviditet.

Det säger sig självt att det rör sig om uppskattningar, inte om exakta beräkningar. Vi  vet för övrigt inte hur djup och långvarig finanskrisen kommer att bli.

Men med den reservationen kan vi ändå konstatera att det rör sig om förskräckande stora belopp som vältras över på skattebetalarna.
Värst drabbade är Storbritannien och USA. Kostnaderna för att rädda det finansiella systemet beräknas för dessa två länder motsvara omkring 13 procent av BNP.

Sverige i mellangrupp
Sverige befinner sig i en mellangrupp. Kostnaderna för svensk del beräknas motsvara nära 8 procent av BNP eller 250 miljarder kronor! Osäkerheten gäller främst hur stora bankernas förluster blir för äventyret i Baltikum.

Om vi till detta lägger att AP-fonderna förlorat 200 miljarder på börsen, kan vi konstatera att finanskraschen direkt kostat folkhushållet 450 miljarder kronor.

Bankledningarna har den senaste tiden klagat högljutt över att staten vill förbjuda bonusar för de banker som får del av den statliga kreditgarantin. Regeringens förslag att AP-fonderna ska motverka bonusar i de företag där de har stora aktieinnehav har väckt ännu större ilska.

Fräckhet utan gräns
Fräckheten är utan gräns. Det är dagens finanshuliganer som kastat in världen i den djupaste krisen sedan 1930-talet. Inte nog med att de nu vill att staterna ska betala deras förluster, de vill också fortsätta som om ingenting hänt. Det är ungefär som att förse terrorister med massförstörelsevapen i tron att de aldrig kommer att missbruka dem.

Det finansiella systemet har varit i obalans de senaste trettio åren. Mindre och större kriser har avlöst varandra. Gång efter gång har staterna tvingats städa upp efter profithungriga finansspekulanter.

Staterna har inte haft något val. Inget land kan tillåta en total kapitalmarknadskollaps. Men denna gång borde staterna har lärt sig läxan.
Det finns inga skäl att villkorslöst pumpa in kapital i misskötta banker eller täcka upp deras förluster. Banker som inte klarar att finansiera sig själva på marknaden bör ställas under statlig kontroll, aktiekapitalet sopas bort och ledningarna avskedas innan bankerna reorganiseras.

Elitistiskt betraktelsesätt
En debatt i debatten är om regeringen alls har rätt att instruera AP-fonderna om vilken ägarpolicy de ska föra och vilka placeringar de ska göra. En del nationalekonomer menar att det luktar fondsocialism och att fondernas beslut ska överlåtas åt förment opolitiska experter.
Betraktelsesättet är elitistiskt. Det är dessutom enfaldigt. Det är ju just dagens så kallat opolitiska experter i banker och fonder som orsakat finanskraschen. Varför ska vi lita på dem?

All kapitalförvaltning innebär maktutövning. Där mycket kapital finns ökar risken för maktmissbruk. Finanskapitalet måste därför balanseras av starka motkrafter.

Var och hur kapitalet ska placeras är inte en opolitisk fråga. Om svenska pensionspengar ska användas till investeringar i svensk industri eller till chansartat casinospel på de globala marknaderna ska inte avgöras av självutnämnda experter vars kortsynthet bara överträffas av deras girighet.

Lärdomen av finanskraschen är att det krävs en stark politisk styrning av finansmarknaderna, det vill säga ett återupprättande av blandekonomin. Att ge förskringrarna förnyat förtroende är att bana väg för nya kriser.