Om två månader hålls val till Europaparlamentet. Valdeltagandet kommer att bli lågt. I Sverige säger bara 40 procent av väljarna att de tänker rösta. Tendensen är densamma i andra europeiska länder. I land efter land minskar valdeltagandet i EU-valen.
 

 

Ointresset kan tyckas förbryllande. Om Lissabonfördraget antas kommer Europaparlamentet få mer att säga till om, främst genom ökade möjligheter att stoppa förslag från ministerråd och kommission.

Väljarnas skepsis är ändå begriplig. De senaste åren har en lång rad befogenheter förts från de nationella parlamenten till överstaten inom EU. Mer än 80 procent av alla nationella lagar stiftas nu i Bryssel. De nationella parlamenten håller på att politiskt marginaliseras.

Protesthandling
För den som starkt ogillar den pågående maktöverföringen till överstaten kan det te sig naturligt att låta bli att rösta. Icke-röstandet blir en protesthandling mot att folkstyret inskränks på hemmaplan. Valskolk är dock inte särskilt konstruktivt. Överstatens maktambitioner begränsas ju föga av att vi inte deltar i valet.

De svenska partierna lägger av gammal vana upp sina valkampanjer inför EU-valet som om det vore ett traditionellt nationellt val med en kraftmätning mellan höger- och vänsteråsikter. Det finns förvisso frågor, synen på fackliga rättigheter är en sådan, där meningsskiljaktigheterna mellan en europeisk vänster och höger är stora, men det betyder inte självklart att de ska avgöras på unionsnivå.

Problemet är bara ett kampanjande efter höger-vänsterlinjer också indirekt legitimerar att överstaten blandar sig i fler frågor. Den som anser att överstaten bara ska ha ett minimalt inflytande över ländernas arbetsmarknadslagar borde understryka att det här har Bryssel inte alls att göra med, det här bestämmer vi själva över. För en sak kan vi vara säkra på. Har vi en gång överlåtit mer makt till överstaten så är det oerhört svårt att ta tillbaka den.

Enighet
De svenska partierna, möjligen med undantag av Folkpartiet, är ense om att samarbetet inom EU ska vara i princip mellanstatligt. EU-organen ska inte på egen hand kunna utöka sin kompetens. Ändå sker det oavlåtligt, inte minst genom att EG-domstolen i sina domar på ett oförutsebart och rättsvidrigt sätt utökar överstatens makt.

Inför det kommande EU-valet vore det bra om  de svenska partierna tydligt sa att de vill begränsa överstatens expansionslusta. Det finns inga skäl att sådant som alkoholpolitik, bostadspolitik,  apoteksväsende, energiförsörjning, sjukvård, arbetsmarknadsrätt alls ska bestämmas på unionsnivå. Vi bör göra klart att vi inte accepterar inskränkningar av vår nationella beslutanderätt på dessa områden.

Mer skada än nytta
Mer makt till unionsorganen motiveras med att beslutsfattande blir effektivare. Det är oftast fel. Antalet politikområden där internationell bindande regler är nödvändiga är långt färre än vad som sägs. På många områden gör den överstatliga regleringen större skada än nytta.

Europaparlamentet är inget riktigt parlament och det bör inte bli det. Vi bör se Europaparlamentet som ett kontroll- och  revisionsorgan av ministerråd och kommission. Av dess svenska ledamöter bör vi kräva att de motarbetar varje förslag som leder till fortsatta inskränkningar av vårt eget folkstyre.