Världens regeringar tvingas ägna allt mer kraft åt den ekonomiska krisen. Risken är stor att åtgärder mot klimathotet skjuts i bakgrunden i avvaktan på bättre tider.

Egentligen borde vi tänka tvärtom, skriver Christer Berggren och Staffan Laestadius i det senaste numret av Ekonomisk Debatt.

Utmaningen är hur vi ska kombinera den kortsiktiga hanteringen av den ekonomiska krisen med kravet på en långsiktig omställning av klimatpolitiken.

Återvändsgränd
Synpunkten är viktig. Växthuseffekten beror på att vi byggt upp en produktionsapparat och ett konsumtionsmönster som förutsätter en hög förbrukning av fossila bränslen. Att i det läget stimulera konsumtion och tillväxt av samma slag som i dag leder in i en återvändsgränd.

Traditionell keynesiansk krispolitik handlar om att gynna investeringar.  Men Keynes grubblade inte mycket över vilket slag av investeringar som var att föredra så länge de gick till produktiv verksamhet.

I dag gäller en central restriktion. Vi bör undvika investeringar i  klimatbelastande produktion som ökar utsläppen av växthusgaser.

Tveksam förbifart
Ett aktuellt svenskt infrastrukturprojekt illustrerar problemet. I Stockholmsregionen finns framskridna planer på byggandet av Förbifart Stockholm – ett storskaligt motorvägs-  och tunnelbygge, som förutsätter en 80-procentig ökning av bilismen.

Är det verkligen en klok idé från klimatsynpunkt, frågar författarna. Borde inte uppgiften vara att bygga ut kollektivtrafiken och förtäta staden så att behovet av blitransporter minskar i stället för att öka?

Merparten av våra svenska koldioxidutsläpp kommer från transport- och industrisektorn och en avsevärd del från bostäder och jordbruk.

På alla dessa områden finns redan teknik som möjliggör en kraftig minskning av utsläppen. Det handlar om att ordna miljövänlig uppvärmning av bostäder, utveckling av eldrivna hybridbildar, minskning av processindustrins utsläpp, med mera.

Långsiktighet krävs
Allt detta kräver stora investeringar under årtionden som inte lär komma till stånd utan statlig medverkan.

Enligt Klimatberedningen bör Sveriges koldioxidutsläpp under detta sekel minska från åtta till ett ton per person. Vi behöver halvera utsläppen tre gånger om. Fram till 2050 handlar det om att minska dem med sex ton per person.

Om vi ska ro iland med den uppgiften krävs ett långsiktigt och ingenjörstekniskt genomtänkt investeringsprogram.

Ju förr vi kommer igång desto bättre. För om sanningen ska fram: just nu gör vi inte särskilt mycket. Och lika illa. Många av dagens krisinsatser innebär att vi låser fast oss vid tekniska lösningar som vi borde överge av hänsyn till klimatet.