I klartext har de anklagat Elemehagen för att ha manipulerat avtal och anställningsvillkor för egen vinnings skull. Det är självklart att så hårda anklagelser måste följas upp nu när internutredningen blivit klar.

De uppgifter från denna som redovisats offentligt tyder på att styrelsen borde ha goda utsikter att få igenom sina krav. På en punkt har Elmehagen uppenbart brustit i lojalitet med AMF. Det handlar om att han i höstas räddade undan egna sparmedel från ett befarat återtag som drabbade övriga pensionssparare inom AMF.

Elmehagen medger själv att han handlat fel. Han har redan erbjudit sig att återbetala de miljoner i vinst han gjorde genom att bryta mot AMF:s interna etikregler. Han resonerar härvidlag som en inbrottstjuv som när han ertappas med stöldgodset tycker att udda kan vara jämt om han bara går med på att lämna tillbaka det han stulit.

En småtjuv kan förstås hoppas komma undan med sådant, men en vd för ett stort pensionsföretag? Skadan är ju större än stölden.. Elmehagen har med sitt fifflel allvarligt skadat AMF:s anseende.

De ekonomiskt stora återbetalningskraven gäller Elmehagens pension efter 2006. Elmehagen hävdar själv att han bara fått vad han ska få enligt det nya avtal som styrelseordförande GöranTunhammar undertecknat i samband med att Elmehagen efter 60-årspensionen fortsatte att jobba som vd fram till 2008.
 

Styrelsen med Tunhammar i spetsen bestrider dock att en sådan tolkning av det nya avtalet är möjlig. Den anser det klarlagt att Elmehagens pension enligt hans ursprungliga avtal var slutbetald 2006. Styrelsen anser därför att Elmehagen försökt få dubbla pensioner, alltså tillskansat sig omkring tjugo miljoner han aldrig haft rätt till.
 

Att styrelsen avsiktligt ville ge Elemhagen dubbla pensioner får anses helt uteslutet. Kvar återstår då den juridiska frågan om styrelseordföranden vilseletts att skriva på ett så oklart avtal att utrymme alls finns för en sådan tolkning.

De knapphändiga uppgifter från revisonsrapporten som redovisats idag tyder inte på det. Av dessa framgår att årsredovisningarna om utgifterna för vd-pension för 2006, 2007 och 2008 är falska i den meningen att de uppger att de stora beloppen beror på att företaget fortfarande betalade för vd:s gamla pensionsavtal. Elmehagen, som ju som vd författar årsredovisningen, har uppenbart försökt lura styrelsen. Han var ju själv helt medveten om hans gamla pension redan var slutbetald.

I media har raljerats över att styrelsen inte orkat läsa årsredovisningarna för dessa år. Men faktum är att det är just vad den gjort. Både Urban Bäckström och Wanja Lundby-Wedin har flera gånger enligt protokollen frågat varför beloppen varit så höga och varje gång fått svaret att det gäller kompletterande betalningar på den gamla pensionen, som ju ingen ifrågasatt.

Och med de direkt vilseledande svaren från Elmehagen lät de sig nöja. Det var förstås godtroget, men ändå rätt begripligt. En styrelse måste kunna lita på att den får sakligt korrekta uppgifter från vd och revisorer. En styrelse ska inte behöva stämma sin vd inför domstol för att få fram sanna uppgifter. Men om förlikningen med Elmehagen inte lyckas, lär vi småningom hamna där.

Bilden som tonar fram i AMF-härvan är den av en troskyldig styrelse som litat oreserverat på en vd i ett ovanligt framgångsrikt bolag. Men inte ens framgångrika direktörer är immuna mot ekonomiska frestelser. Mot sådana hjälper bara hård internkontroll och övervakning. Ger man giriga direktörer fritt spelrum vet man aldrig vad det slutar.