Sverige är på väg in i en djup recession. Nästa år räknar finansminister Anders Borg med att antalet arbetslösa stiger till 600.000. Var åttonde svensk i arbetsför ålder kommer att tvingas leva på en a-kassa som blivit allt mindre värd.

Regeringen är renons på idéer om hur krisen ska bekämpas. I årets vårbudget lovar den ut lite nålpengar till kommunerna. I slutet av detta år ska de få sju miljarder extra, men redan 2011 ska beloppet sänkas med två miljarder. Regeringen har genom att dribbla med siffrorna framställt det här som en jättesatsning.

 

I själva verket handlar det om att regeringen under perioden 2010-2012 i snitt räknar upp anslagen till kommunerna med tre miljarder per år.

 

Det är vad kommunerna ändå skulle fått genom den normala prisomräkningen. Att kalla det en satsning är en skamlös bluff. Redan i år beräknas kommunernas socialbidragskostnader öka med fem miljarder.

 

Mer tydligt än så kan inte visas att regeringen tänker sitter med armarna i  kors medan krisen förvärras. Regeringen försvarar sig med att den inte har råd att stimulera ekonomin.

 

Avancerad verklighetsflykt
Ursäkten är ett uttryck för avancerad verklighetsflykt. Det går inte att spara sig ur en kris av det slag vi nu upplever. Ju mer regeringen sparar, desto fler företag och jobb slås ut. Och ju mer produktionen faller, desto mer minskar statens inkomster och desto snabbare växer budgetunderskotten.

 

Det sagda betyder inte att alla ekonomiska stimulanser är likvärdiga när det gäller att skapa jobb och ökad produktion.

 

Generella skattesänkningar har till exempel en begränsad effekt. Skälet är att hushållen använder ungefär hälften av sina inkomster till importerad konsumtionsvaror eller utlandsresor. Efterfrågestimulans via skattesänkningar ger därför relativt få nya jobb i Sverige.

 

Det här betyder att insatser för att förbättra hushållens ekonomi i första hand bör göras för de hushåll som  är i behov av förstärkningar. En kraftigt höjd a-kassa, ökat studiebidrag till ungdomar och stöd till pensionärer är exempel på fördelningspolitiskt välmotiverade insatser.

 

För a-kassan gäller att en höjning inte leder till permanenta utgiftsökningar. Kostnaderna sjunker ju automatiskt när arbetslösheten minskar. En höjning av a-kassan leder dessutom till mindre importläckage. Hushåll med pressad ekonomi tenderar att använda en större del än andra till inhemsk konsumtion.

 

Lättsinniga skattesänkningar
Alliansregeringen tillträdde vid en tidpunkt då tillväxten var god och företagen nyanställde. Den till synes ljusa framtiden gjorde regeringen lättsinnig. 

 

För att skapa extra ekonomiskt utrymme för stora skattesänkningar drog regeringen ned på andra utgifter. A-kassan urholkades, arbetsmarknadsutbildningarna avvecklades, bostadspolitiken och investeringar i infrastruktur överlämnades åt marknaden. Därmed försvann många av de styrinstrument ett land behöver för att bemästra en lågkonjunktur.

 

Den borgerliga regeringens ekonomisk politik utformades som om vi kunde räkna med en evig högkonjunktur. I stället för att använda regeringsinnehavet till långsiktig samhällsplanering ägnade sig regeringen åt att med liv och lust sälja ut statliga företag och privatisera offentliga verksamheter.

 

Plan B saknas
Det är dessa missgrepp svenska folket nu tvingas betala ett extra högt pris för. Regeringen saknar en plan B. Landet är på väg mot en ekonomisk katastrof och regeringen tänker titta på.

 

Så hjälplösa behöver vi dock inte vara. På socialdemokratin vilar nu ett stort ansvar. Partiet måste visa att det krävs en total omläggning av regeringens politik.

 

Partiet måste utarbeta ett krisprogram som på punkt efter punkt gör upp med den borgerliga regeringens politik. Några inslag borde vara självskrivna:

  • Kommunernas ekonomi måste tryggas. Det handlar inte om att förstärka den med några enstaka miljarder utan om tiotals miljarder.
  • Egenavgifterna i a-kassan måste tas bort och taken i försäkringen höjas.
  • Staten måste ta ansvar för bilindustrin i Västsveriges överlevnad. Om nödvändigt måste staten kunna stötta företagen med direkta kapitaltillskott, det vill säga gå in som tillfälliga delägare.
  • Bygg ut komvux och arbetsmarknadsutbildningar så fort som överhuvudtaget är möjligt.
  • Avbryt all utförsäljning av offentlig egendom.
  • Kontrollen över finanssektorn måste skärpas. Staten måste som villkor för kapitaltillskott till bankerna ställa krav på direkt ägarinflytande.
  • Ett omfattande ROT-program för upprustning av flerfamiljshus bör igångsättas.

 

Det här är åtgärder som kan genomföras omedelbart. På lite längre sikt handlar det också om att öka bostadsbyggandet, få till stånd investeringar i klimatvänlig energiproduktion och kollektivtrafik. Men det tar med nödvändighet tid att få fram bygglov, ritningar och projektbeskrivningar.

 

Talar mot bättre vetande
Ett program av denna omfattning kommer givetvis att driva upp de offentliga utgifterna. Men det är det minsta av våra problem. Vi har enorma ackumulerade överskott att ta av och vi kan också omfördela befintliga resurser till områden där de gör störst nytta.

 

När Anders Borg påstår att vi inte har råd talar han mot bättre vetande. Vi har alltid råd med investeringar som ökar produktion och arbetstillfällen. Vad vi inte har råd med är en finansminister som låter landet förfalla allt medan massarbetslösheten biter sig fast.