Om det är sant att det inte finns något ont som inte för något gott med sig, så lär AMF:s famösa pensionsavtal med sin avgångne vd tvinga fram en allvarlig självprövning inom arbetarrörelsen.  Även om mycket är oklart så är det ju tydligt att Wanja Lundby-Wedin och andra fackliga företrädare inte varit tillräckligt uppmärksamma när pensionsvillkoren fastställdes. 

 

 

Varför man inte inom fackföreningsrörelsen tidigare utarbetat klara riktlinjer för hur fackets företrädare ska ställa sig till beslut om bonusar, löner och pensioner i de företag och myndigheter där man är representerade i styrelsen är en gåta. Debatten är ju in precis ny.


Tungt ansvar

Ett tungt ansvar faller på AMF:s styrelseordförande Göran Tunhammar från Svenskt Näringsliv. I en bolagsstyrelse är det alltid ordföranden som bevakar och sluter anställningsavtal med vd.

 

Av de uppgifter som hittills läckt ut framgår att Tunhammar bara gett knapphändig information till övriga i styrelsen om innebörden i det vd-avtal han ingått. Han medger själv att han bara gett styrelsen en översiktlig orientering.

Om denna också varit direkt vilseledande återstår att se. Svaret kan komma i den revisionsgransning som styrelsen nu genomför. När detta skrivs finns dock inga besked om vad revisorerna kommit fram till.

Den interna kontrollen och kulturen inom AMF tycks inte ha varit den bästa. En hög chefstjänsteman fick i förra veckan sparken sedan det framkommit att han räddat undan egna pensionspengar från ett planerat återtag. Även den avgångne vd:n Christer Elmehagen har tack vare sin insiderkunskaper fifflat åt sig några miljoner. Om två höga befattningshavare inte drar sig för så sjaskiga manipulationer kan tyvärr inte uteslutas att det finns fler lik i lasten.

 

Klen tröst

Det är en klen tröst att AMF som pensionsförvaltare varit osedvanligt framgångsrikt. I ett av Svenskt Näringsliv och LO gemensamt ägt pensionbolag måste alla kunna lita på att verksamheten uteslutande har pensionsspararnas bästa för ögonen.

 

Det är ofrånkomligt att medieintresset fokuseras på LO-ordföranden. Hon har flera gånger med rätta skarpt kritiserat frikostiga bonusar och belöningssystem inom näringslivet. Nu framstår hon som medansvarig för att ett liknande avtal ingåtts i AMF. Det är hon, men graden av ansvar kan som sagt diskuteras.

 

Några lärdomar kan göras. Den ena är att fackliga representanter i alla bolagsstyrelser måste våga ställa obekväma frågor om ledningarnas förmåner och inte nöja sig med undanglidande eller oklara besked. Förmodligen kommer de ändå i många fall att bli nedröstade, men de kan då alltid anteckna en avvikande mening till protokollet.

 

Bensin på brasan

AMF-härvan har föregåtts av en lång rad tvivelaktiga beslut om chefslöner. Mönstret har i Volvo, SEB och AP-fonderna har varit att styrelserna först utlovat bonusar eller stora pensionsförmåner till ledningen som de sedan tvingats backa ifrån.

 

Allmänhetens intryck är att direktörerna endast motvilligt ger upp de privilegier de tillskansat sig och att de vid första bästa tillfälle tänker strunta i restriktionerna.

 

Dagens finanskris är en följd av ett system som premierar spekulationer och profitjakt på bekostnad av långsiktiga investeringar. Chefstjänstemännens osunda bonusar fungerar som bensin på brasan.

 

Mer skada än nytta

För alla borde idag stå klart att bonusar gör större skada än nytta. Uppgiften är  att gå från insikt till handling. Regeringen har gjort en populistisk helomvändning.

 

Den vill nu förbjuda chefsbonusar i statliga företag, efter att för ett halvår sedan släppt loss dem.

Vi måste gå ett steg längre. Om bonusar är skadliga för statliga företag så är de minst lika skadliga i privata företag. Om inte det privata näringslivet vill inse detta så återstår inget annat än skärpt lagstiftning. Bonuskulturen är gift som fräter på samhällsmoralen.