För drygt ett år sedan ledde den röd-gröna oppositionen i opinionsmätningarna med nära tjugo procent över den borgerliga alliansen. Försprånget fick många inom arbetarrörelsen att hoppas på en promenadseger i nästa års val.

I dag är det ingen som vågar tro på en lätt valseger. Avståndet mellan de politiska blocken har krympt snabbt. I den senaste Sifomätningen var den röd-gröna oppositionens övertag bara några procent. Vad är förklaringen till denna snabba omsvängning? Att väljarna i ekonomiska orostider stöder den sittande regeringen är ett välbekant fenomen, men knappast enda orsaken.

Förre näringsministern Leif Pagrotsky påpekar i en krönika i Göteborgs-Posten att regeringen lyckats ge intryck av att ha det ekonomiska läget under kontroll fast den inte gör ett smack för att ta itu med landets problem. BNP rasar snabbare i Sverige än i andra länder. Arbetslösheten väntas nästa år bli över tio procent. Men regeringen gör ingenting.

Den anslår inga nya pengar till arbetsförmedling och arbetsmarknadsutbildning. Den gör inget för att hindra uppsägningar inom sjukvården. Den vill inte ge fler ungdomar chans att studera vid högskolan. Den vill inte stimulera bostadsbyggandet. Och utlovade åtgärder för att motverka fordonskrisen har visat sig mest vara tomt prat. Inte en krona har getts ut i undsättningslån eller kreditgarantier.

De egna väljarna ska hållas på gott humör
Pagrotsky gissar att regeringen redan nu bestämt sin valstrategi. Den går ut på att hålla de egna väljarna på gott humör och försöka locka över en del osäkra. De ska vinnas genom sänkta skatter och sanslöst höga skattesubventioner till villaägare och bostadsrättsinnehavare.

Politiken gynnar personer med trygga jobb och relativt goda inkomster. Hittills har de inte berörts så mycket av den ekonomiska krisen. Inflationen är låg, räntan är nära noll, skatterna sänkta och lönerna höjs i de flesta avtal även i år. Många som bara ser till sitt kortsiktiga egenintresse kan vara rätt belåtna.

Nu är dock förhoppningsvis människor inte så egoistiska som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg räknar med. Att vältra över krisens bördor på låginkomsttagare, pensionärer och arbetslösa borde vara motbjudande även för inbitna borgare. En stor del av befolkningen far redan illa och än värre blir det när alla varsel sätts i verket.

För arbetarrörelsen gäller det nu att visa att regeringens politik inte bara är orättvis utan även farlig för landet.

Regeringens passivitet leder till massarbetslöshet
Regeringens passivitet för oss raskt till den avgrund som heter massarbetslöshet, utslagna industrier och småföretag och nedmonterad vård och äldreomsorg. Vi riskerar att hamna i en långvarig depression som kan orsaka större skador än nittiotalskrisen.
Regeringen ursäktar sin handlingsförlamning med att den vill vårda statsfinanserna. Men det är just det den inte gör. Statens budgetunderskott växer snabbt till liten nytta på grund av de stora skattesänkningarna. Stimulanseffekten av sänkta inkomstskatter är nämligen blygsam; ungefär hälften används till import av konsumtionsvaror och skapar inga jobb i Sverige.

Om man vill gynna produktion och arbete inom landet ska man satsa på investeringar i infrastruktur, bostäder och jobb inom skola, vård och omsorg. Budgetunderskott som används till sådana ändamål får positiva spridningseffekter i hela ekonomin. Tillväxten blir högre än vad den annars skulle bli. När krisen är över kommer vi starta på en högre nivå än vad som blir fallet med regeringens politik.

Regeringens politik är i grunden irrationell. Den kommer i onödan att fördjupa krisen. Alla kommer att förlora, även de som i dag har det lite bättre än andra.