De senaste trettio åren har regeringarna i land efter land gett marknaderna allt friare spelrum. Det har varit ett medvetet val. Den nyliberala ideologins första trossats är att frisläppta marknader är självreglerande – kapital och investeringar slussas med automatik till de områden där de gör störst nytta.

Den globala finanskraschen ger en dödsstöt åt hela denna tankevärld, skriver Martin Wolf i en helsideskrönika i Financial Times. För vem kan egentligen tro på marknadens välsignelsebringande krafter, när själva dess hjärna, det finansiella systemet, har lett in världen i en djup depression vars politiska konsekvenser kan bli lika otäcka som de som följde efter 30-talets börskrasch?

Wolf är ingen vänsteristisk domedagsprofet. Han är en respekterad analytiker av internationell ekonomi. Just därför finns det skäl att ta hans farhågor på största allvar.

I ljuset av Wolfs dystra analys framstår vår inhemska krisdiskussion som lättsinnig. Regeringen – och för den delen även oppositionen – verkar hoppas att det värsta är över om något år, sedan återgår allt till det gamla.

Fyra problem ska lösas
Men ett någorlunda snabbt övervinnande av krisen kräver, som Allan Larsson, tidigare socialdemokratisk finansminister, häromveckan påpekade i ett anförande i Europaparlamentet, att världens regeringar samtidigt löser fyra problem som vart och ett kan bli dem övermäktiga.

Regeringarna måste för det första restaurera bankväsendet. Det räcker inte med att pumpa in likviditet. Ett stort antal banker är insolventa. Ideologiska skygglappar får inte hindra staterna att ta över bankrutta banker. Våra egna banker vill ge sken av att ha tillräckliga reserver. Men förlusterna från äventyret i Baltikum kan snart förlama dem, i värsta fall stjälpa dem.

Regeringarna måste för det andra få fart på ekonomierna och återge människor framtidstron. Det handlar här om vad vi kan kalla keynesiansk socialpolitik: utbildning av arbetslösa, förstärkt a-kassa, vakthållning kring sjukförsäkring och pensioner och om att hindra en kollaps på bostadsmarknaden. Åtgärderna skapar i sig trygghet. Men de är också produktiva, påpekar Allan Larsson. Människor som litar på samhället kan utföra storverk.

För det tredje måste obalanserna i den globala ekonomin övervinnas. Det kommer att ta tid. Världshandeln har redan kollapsat. USA måste minska sitt enorma bytesbalansunderskott. För exportberoende länder som Tyskland och Sverige är anpassningen extra svår. En statsbankrutt i några av östeuropas länder kan medföra att EU-samarbetet brakar samman.

Slutligen måste regeringarna på allvar ta itu med klimathotet. Varje uppskov är dyrbart och farligt.

Krisen blir längre och djupare än vi tror
Det här är utmaningarna, enligt Allan Larsson. Även om regeringarna hanterar dem på bästa sätt, befarar han att den ekonomiska krisen kan bli både djupare och längre än vi vill föreställa oss. Vad vi gör i  dag kommer att påverka människors levnadsvillkor för decennier framöver.

Klarar det svenska politiska systemet av möta en fördjupad ekonomisk kris av det slag som Wolf och Larsson fruktar? Förstår dagens politiker vad som står på spel om de misslyckas?

Vi kan förr än vi anar hamna i ett läge då vi måste ena oss över politiska blockgränser för att klara av en fördjupad, världsvid depression. Vi måste då i hög grad lita till egna krafter. En hållpunkt har vi dock. Hur besvärliga beslut vi än tvingas ta, måste de bygga på solidaritetsprincipen att bördorna ska fördelas efter bärkraft. På den punkten finns inte utrymme för några kompromisser.