SISTA ORDET. Två gånger under så kort tid som ett årtionde har de globala finansmarknaderna brakat samman. Kring millenieskiftet inträffade IT-bubblan. Den sopade bort tusentals miljarder på småspararnas konton.

Dagens finanskrasch är värre. Vad vi ser är sammanbrottet för ett globalt pyramidspel. Finansindustrin har försökt inbilla oss att handel med kapital i sig skapar värden. Men det gör den inte. Värden skapas bara i produktionen, av människors och företags samlade ansträngningar.

Nu rensas spelplanen. De smarta har redan kammat hem sina spelvinster. Notan vältras över på skattebetalarna som tvingas rädda bankrutta banker och finansbolag.

Denna gång drabbar dock finanskrisen den reala ekonomin med fruktansvärd kraft. Hushåll som sett sina tillgångar förskingras drar ned på sin konsumtion. Följden blir en fallande industriproduktion och en ökad arbetslöshet. Det i sin tur ledar till att hushållen sparar ännu mer och företagen får ännu svårare att sälja sina varor.

Bit ihop tänderna och härda ut
Många av finansskapitalismens försvarare vill få oss att tro att det räcker med att bita ihop tänderna och uthärda tills återhämtningen kommer.

Tro dem inte! Det går säkert att till ett högt pris rekonstruera ländernas ekonomier och få fart på världshandeln igen. Men det skapar inga garantier för att inte finansmarknaderna om några år ånyo utlöser en depression.  Utan att rycka upp roten till det onda – finansindustrins okontrollerade manipulationer – så är det bara en tidsfråga.

Regeringarna i den rika världen lovar nu oroliga medborgare ökad övervakning av finansmarknaderna. I retoriken talar de om krafttag. I praktiken har de dock inte gjort så mycket mer än att ställa ut statliga garantier för finansbranschens förluster.

Uppgiften är förstås inte lätt. Men en förklaring till handfallenheten är nog att många av ländernas politiska eliter är ideologiska anhängare av den avreglering som skapat finanskaoset, en annan är att en del av dem själva har intressen i finanssektorn.

Testa om regeringarna menar allvar
Några självklara åtgärder kan fungera som ett test på om regeringarna menar allvar när de säger att de vill vingklippa finansmarknaderna. De är:

Stoppa finansspekulanternas flyktmöjligheter till skatteparadis. Det finns inga skäl att acceptera att putteländer som Lichtenstein, Luxemburg, Cayman Islands med flera fungerar som en tjuvgömma för svindlare.

Inför inte bara ett tillfälligt utan permanent förbud för bonusar inom finanssektorn.

Inför ett personligt ekonomiskt straffansvar för chefer inom finanssektorn som medvetet eller genom uppenbar vårdslöshet bryter mot regelverket.

Försök inte rädda kreditinstitut som är bortom räddning. Nationalisera dem istället och låt aktieägarna förlora hela sitt kapital.
Åtgärder av det här slaget löser inte alla problem. Men de markerar att skojarna kan ställas till svars.

Betrakta dem som presumtiva skurkar
Utan en sådan markering dröjer inte länge innan vi står inför en ny finanskris. Vi kan diskutera teknikaliteter som kapitaltäckningskrav, förbud mot hedgefonder, transparens och  bättre redovisningsrutiner i all oändlighet utan att komma så värst långt.

Finansaffärer görs av människor av kött och blod, och eftersom de inte är några änglar är det nödvändigt att betrakta dem som de presumtiva skurkar de är.