Undantagstillstånd
Gårdagens stora arbetsmarknadsnyhet var att IF Metall och industrins arbetsgivare kommit överens om att möjlighet ska finnas att införa fyradagars arbetsvecka (eller att gå ned till 80 procent arbetstid). Fack och arbetsgivare ska lokalt kunna avtala om en tidsbegränsad arbetstidsförkortning för att därigenom undvika varsel om uppsägning.
 |
I medierapporteringen har lyfts fram att IF Metall gått med på att sänka lönerna för att rädda jobben.
Det är inte helt korrekt. Avtalens timlöner sänks inte en krona. Vad IF Metall gått med på är en framtvingad, men temporär, arbetstidsförkortning för att medlemmarna så långt möjligt är ska slippa arbetslöshet.
Otänkbart för några år sedan
Ändå blir förstås resultatet av en påtvingad arbetstidsförkortning en sänkt månadsinkomst för de metallarbetare som arbetar på företag där arbetstiden kortas. Men det är en inkomstförlust som uppstår på grund av mindre arbetad tid inte därför att timlönen sänkts. Det är en viktig skillnad.
För något år sedan hade en sådan här uppgörelse varit otänkbar. Huvudregeln är att facket inte accepterar sänkta löner eller delade arbeten bara därför att ett företag går dåligt.
Men nu råder med IF Metallordförandens Stefan Löfvens ord undantagstillstånd. Till sommaren riskerar var fjärde metallare arbetslöshet. Orsaken är en total efterfrågekollaps. Orderingången för många industriföretag – inte bara för bilindustrin –har minskat med hälften eller ännu mer.
Inget nytt fenomen
Fackets eftergift handlar alltså inte, vilket är viktigt att förstå, om att rädda företag som är dåligt skötta eller saknar framtid. Det stora flertalet företag har goda marknadsutsikter. De kommer att repa sig snabbt när efterfrågan åter tar fart. Då är det en fördel att personalen finns kvar, i bästa fall lite mer utbildad än förr. Från de anställdas synpunkt är fördelen att kortare arbetstid med 80 procent av lönen trots allt är bättre än arbetslöshet med 50 procent.
Korttidspermitteringar inom industrin är inget nytt fenomen. Förr i tiden gav staten till och med bidrag till permitteringslöner så att de anställda hölls ekonomiskt skadeslösa.
Kniven på strupen
IF Metall har träffat det nya avtalet med kniven på strupen. Antingen tvingas man acceptera massarbetslöshet eller också försöka ge de anställda och en respit genom att gå ned i arbetstid. Facket tar ett stort samhällsansvar, men vad gör arbetsgivare och regering?
Den frågan måste ställas med skärpa. Vi har en regering som vältrar över allt ansvar för den ekonomiska krisen på de anställda. Idén om att alla måste hjälpas åt i kristider finns inte i dess föreställningsvärld.
Men industrins problem är inte en fråga bara för de anställda. Dess överlevnad handlar om vårt lands välstånd – och därför borde alla ställa upp.
Naivitet
En grundbult i den svenska modellen har varit att arbetslöshet ska hanteras med en generös a-kassa och satsningar på arbetsmarknadsutbildning. Regeringen har monterat ned båda. Den har dessutom hittills hårdnackat motsatt sig alla fackets propåer om utbildningsstöd till företag som låter blir att säga upp folk.
Om svenska fack kan beskyllas för något är det att de lite naivt trott att en också en borgerlig regering skulle inse att den har ett ansvar även för de anställdas väl.
Men där bedrog man sig. En lärdom för framtiden är att i avtalen måste föras in bindande garantier om utbildningsbidrag och permitteringslön vid djupa lågkonjunkturer. För att de ska bli effektiva krävs förmodligen statlig medverkan. Från dagens regering är inget annat än halvmesyrer att vänta, om ens det. Därför måste den röstas bort i nästa val.
