SISTA ORDET. Vattenfalls vd Lars G Josefsson var upprymd, nästan sprallig, när han denna vecka presenterade Sveriges största företagsaffär någonsin: statliga Vattenfalls uppköp av nederländska Nuon för 97 miljarder kronor.

Belåtenheten är begriplig. Än en gång har han lyckats tubba en svensk regering att låta honom köpa kolkraft i Europa. Det nu införskaffade Nuon baserar sin elproduktion till 95 procent på kol och gas.

Näringsminister Maud Olofsson verkar inte ha varit svårflörtad. Hon säger som vilken multinationell direktör som helst att ”förvärvet av Nuon är ett naturligt steg att skapa ett ännu större värde i Vattenfall.”

Har hon lärt sig den klyschan av Josefsson? För en minister som den senaste månaden likt en papegoja upprepat att staten inte är en bra ägare av företag är uttalandet märkligt.

Josefsson har gått i skola hos förre Ericssonchefen Lars Ramqvist
Lars G Josefsson har gjort karriär inom Ericsson. Som läromästare har han haft Lars Ramqvist, den förre Ericssonchefen som i sin strävan efter världsherravälde nästan lyckades driva Ericsson i konkurs.

Vi ska bli den ledande aktören i energibranschen norr om Alperna, försäkrar nu Josefsson och medger att han ännu inte gett upp försöken att ta sig in i Storbritannien. Hans fall kan bli större än Ramqvists.

Att regeringen gett efter för direktör Josefssons expansionslusta är oförsvarligt. Vattenfall är en vinstmaskin tack vare inkomsterna från sedan länge avskrivna svenska vattenkraft- och kärnkraftverk. Men att övervinsterna från dessa anläggningar ska användas till att köpa på svenska staten utländska kolkraftverk i stor skala är bara dumt.

Politiska minerat landskap i Europa
Energipolitiken i Europa är politiskt minerad. Kolkraften måste bort, det inser de flesta. Men att ersätta kolkraften eller försöka rena den så långt det går kommer att kräva oerhört dyrbara investeringar, som med all rätt kommer att styras hårt av ländernas regeringar. Ingen regering kommer nämligen politiskt ha råd att liksom idag låta energibolagen sko sig på konsumenternas bekostnad – den prognosen kan vi vara rätt säkra på.

Varför ska ett svenskt statligt företag svara för andra länders omställning av energisystemet? Varför ska svenska elkunder subventionera riskfyllda investeringar utomlands som vi själva inte har någon nytta av och som förmodligen inte betalar sig? Och om Vattenfalls utlandsäventyr slutar illa, tänker den svenska regeringen då betala notan genom att sälja ut Vattenfall?

Frågor av det här slaget tränger sig på. Vattenfalls uppgift är att förse svenska hushåll och företag med billig el. Det statliga ägandet motiveras av att det är ett nationellt intresse att vi själva kontrollerar elförsörjningen.

Om Vattenfall går med stora överskott kan de användas på två sätt. Antingen till att pressa priserna på el inom landet. Eller också till investeringar i vindkraft och kärnkraft. Om vi, vilket är det officiella målet, på femton år helt ska avveckla oljeberoendet kommer vi ha behov av mer el – för att klara industrins behov, för att driva personbilar och för uppvärmning av villor och fritidshus.

Kolkraften är inte Vattenfalls problem
Europas framtida energiförsörjning kan bara lösas genom att varje land tar ett större egenansvar. Om Josefsson först vill ge sig in i kolkraftbranschen för att sedan avveckla den får han väl söka jobb hos Angela Merkel.

Kolkraften är Tysklands problem, definitivt inte Vattenfalls. Josefsson är idag ett stort hinder för en förnuftig svensk energipolitik.