Konst och vetenskap sysslar med att utforska verkligheten. Båda ökar vårt vetande och vår upplevelseförmåga.
 
Konst och vetenskap är prestigefyllda verksamheter. Många vill sola sig i glansen av dess prestationer. Båda har genom historien tvingats värja sig mot makthavare som velat ta dem i anspråk för egna syften.

Men om konsten och vetenskapen ska klara sina uppgifter måste dess frihet vara garanterad. Politiker har ofta svårt att acceptera självständighetskravet. Den borgerliga regering-en har nyss hamnat på kollisionskurs med forskarvärlden efter att ha lagt fram en forskningsproposition som ökar den politiska styrningen av forskningen.

Nu är regeringen på väg att göra samma misstag i kulturpolitiken.

Suddiga mål för kulturpolitiken
Enligt de gamla kulturpolitiska målen är kulturpolitikens överordnade uppgift att vidga yttrandefriheten. Men det handlade inte bara om vikten av att värna de konstnärliga yrkesutövarnas oberoende. Målet var vidare än så. Det handlade om att skapa en jämlik tillgång till kultur. Alla skulle kunna delta i det demokratiska samtalet. Kulturpolitiken skulle driva på samhällets demokratisering.

Målen var alltså både aktivistiska och programmatiska. De omsattes i rad konkreta reformer: ökat stöd till både centrala och regionala kulturinstitutioner, satsning på folkbildningens kulturverksamheter, förbättrat konstnärsstöd, utbyggnad av de konstnärliga utbildningarna – för att nämna några av de viktigaste åtgärderna.

Det här arvet gör den nyligen framlagda kulturutredningen sitt bästa för att distansera sig ifrån. Målen för kulturpolitiken har suddats till.

Istället för att uttrycka en viljeinriktning har de getts en så abstrakt karaktär att de kan förstås hur som helst (utom den politiskt korrekta men i sammanhanget besynnerliga formuleringen att ”konstnärlig kreativitet ska bidra till miljömässigt hållbar utveckling”, vilket väl ändå främst är en miljöpolitisk uppgift).

Utredningen är en tjänstemannaprodukt. Den saknar både parlamentarisk förankring och stöd från kulturlivet. Föga förvånande lägger tjänstemannautredarna ned mest energi på att förändra den administrativa strukturen.

Superverken blir ett redskap för nedskärningar
En idé är att dagens mångfald av kulturmyndigheter ska centraliseras till tre verk – ett för konstarterna, ett för museer och historia och ett för bibliotek och arkiv. En förhoppning tycks vara att större verk bättre ska kunna hävda sig i den statliga anslagskonkurrensen.

Men resultatet blir med all säkerhet det motsatta. Inget är lättare för en finansminister än att ålägga ett stort verk ett generellt sparbeting och sedan låta den enväldige generaldirektören skära ner här och där.

Maktkoncentrationen fullföljs genom att utredningen vill omvandla kulturrådet till ett slags stabsorgan åt regeringen med uppgift att förhandla och fördela regionalt stöd till de kommuner och landsting som regeringen finner är förtjänta av stöd. Här skapas en lekstuga för statliga och regionala kulturbyråkrater som kommer att motverka en rättvis fördelning av statliga kulturinsatser över hela landet.

Många kulturarbetare är driftiga egenföretagare
Till utredningens försvar kan sägas att den inte haft en enkel uppgift. Alla förslag ska rymmas inom befintliga ekonomiska ramar.
Utvägen blir då lätt att tala sig varm för skenlösningar som sponsring och egenföretagande inom kulturlivet. Det sistnämnda är närmast förolämpande. Oavsett anställningsform arbetar många kulturarbetare som driftiga egenföretagare; de skapar själva arbetstillfällen och intäkter. Men vad hjälper det när de offentliga finansiärerna sviker.