Centerledaren Maud Olofsson bekände i förra veckan att hon kan tänka sig att ersätta gamla kärnkraftverk med nya. Uttalandet har fått en rad socialdemokratiska debattörer att harmas över centerns svek.

Björn Elmbrandt skriver i Dagens Arena att ”ibland blir man bara så trött. Som det här övertaktiserandet som pågår i borgerliga kretsar om att vi skulle behöva ny kärnkraft… berusade av tanken att de den vägen ska kunna tvåla till den rödgröna koalitionen.”

Godmorgon! Det är ingen nyhet att energidebatten styrs av partitaktiska överväganden. När gjorde den inte det?

Men för all del. Alliansregeringens hantering av energifrågan inger inte respekt. Tydligt är att den söker strid för stridens egen skull.

Kärnkraften svarar för halva vår energiförsörjning
Den psykologiska betydelsen av att det nu blir tillåtet att diskutera ny kärnkraft ska dock inte underskattas. Kärnkraften kommer under överskådlig tid att svara för hälften av vår elförsörjning. Det vore oklokt att inte hålla öppet för att ersätta dagens reaktorer med nya och bättre.

Kärnkraften är ingen ofarlig energikälla. Men den är enligt historisk olycksstatistik mindre farlig än vattenkraften. Och jämfört med de miljoner dödsfall som luftföroreningar från förbränning av olja, kol och biobränslen årligen orsakar är den en närmast harmlös energikälla.

Och framför allt. Kärnkraft hotar inte klimatet. Vid sidan av vattenkraften är den därutöver den ekonomiskt billigaste kraftkällan.

Fram till 1990-talet var det främst allmänägda bolag som svarade för elproduktionen. Elkraften sågs som en offentlig nyttighet. Målet var god tillgänglighet och låga priser. Bolagen tog inte mer betalt än vad som behövdes för att täcka kostnaderna för drift och investeringar.

Med avregleringen under 90-talet övergavs självkostnadsprincipen. Förhoppningen var att ökad konkurrens mellan kraftbolagen skulle pressa priserna och förhindra övervinster.

Oligopol på elmarknaden
Det var kortsynt och naivt. Elkraften gjordes till en kommersiell vara vilken som helst trots att elmarknaden inte är en äkta marknad. På en sådan ska alltid nya företag utan svårighet kunna etablera sig. Så är det inte på elmarknaden.

Elmarknaden är oligopolistisk. Den domineras av ett fåtal kraftbolag och de drar sig inte för att använda sin matkställning till att maximera vinsterna.

Avvecklingen av Barsebäckreaktorerna är inget som kraftbolagsdirektörerna mellan skål och vägg är ledsna över. Det har gett dem chans att ta ut ännu högre priser för den elkraft som de kvarvarande och trimmade kärnkraftverken framställer.

Det stora felet med dagens enerigpolitik är att den systematist missgynnar långsiktiga investeringar. För Vattenfall är det mer lönsamt att shoppa kolkraftverk utomlands än att investera i Sverige.

Staten har försökt komma tillrätta med en del av problemen genom införandet av elcertifikat. I praktiken fungerar de som en extraskatt på all elproduktion som sedan används till att subventionera ägarna av vindkraftverk och kraftvärmeverk som drivs med biobränsle.

Vindkraften behöver minst 200 miljarder i subventioner
Kostnaden för elcertifikaten vältrar kraftbolagen direkt över på hushåll och företag (den elintensiva industrin är befriad).
Certifikaten kommer att kosta stora summor. Både regeringen och oppositionen vill bygga ut vindkraften med 30 TWh till år 2020.

Nuvarande certifikat medför en subvention om drygt 30 öre per kWh. Det totala subventionsbehovet för den planerade vindkraftsutbyggnaden kan lågt uppskattas till 200 miljarder plus ytterligare ett tiotal miljarder för att bygga de reservkraftverk som behövs när det inte blåser.

Som ett räkneexempel kan nämnas att 200 miljarder torde räcka till att direktavskriva en investering i fyra nya, moderna kärnkraftverk, som då under 60 år kan förväntas framställa el till en tredjedel av priset för subventionerade vindkraftverk med en livslängd om bara 20 år.

En miljövänlig, ekonomiskt rimlig elpolitik för Europas länder skulle kunna se ut så här.

Inga dyra kraftledningar över gränserna
El bör framställas lokalt/regionalt. Undvik att i onödan bygga för kunderna fördyrande kraftledningar över gränserna. Varje land bör ha huvudansvar för det egna landets elproduktion.

Avveckla så fort som möjligt kolkraften (inte aktuellt för oss).

För svensk del är det centralt att behålla Vattenfall i offentlig ägo. Därigenom kan vi ålägga Vattenfall att investera i ny kärnkraft och förnybara energikällor. Övervinsterna i alla kraftbolag kan begränsas genom beskattning
.
Viktigast av allt är att vi åter börja se elkraften som en offentlig nyttighet och inte som en kommersiell vara. I ett litet land med stora avstånd, avlägsna exportmarknader och med kalla vintrar är det viktigare att tillhandahålla miljövänlig el till självkostnadspris än att låta profithungriga kraftbolag skinna hushåll och företag.

På linje tvås valsedel i folkomröstningen om kärnkraft stod att all energiproduktion borde ske i offentlig regi. Det är en paroll som Maud Olofsson borde ta till sig när hon nu påstår sig vilja ge kärnkraften en chans.