Den svenska storbankerna har under finanskrisen skrutit med att de är bättre rustade än sina utländska kolleger. Det är vad bankdirektörerna måste säga, men hur trovärdiga är de?

Regeringen har allt sedan i höstas gått in med alltmer omfattande stödprogram. Hushållen har fått sina sparmedel garanterade av staten. För bankernas nyupplåning har staten ställt 1 500 miljarder till förfogande. Och nu senast har finansmarknadsminister Mats Odell lovat bankerna ett direkt kapitaltillskott om 50 miljarder. Den svenska staten gör sannerligen allt den kan för att underlätta tillvaron för de bankdirektörer som spelat bort pengar på de finansiella marknaderna.

Kortsiktigt har regeringen inte haft så stort val. Inslag i de olika garantiprogrammen kan förvisso ifrågasättas, men en finansiell kollaps måste undvikas.

Trots all hjälp har bankerna stora svårigheter att förse företagen med nödvändiga krediter för att hålla igång driften. Det beror dels på att utländska banker slutat låna ut pengar till svenska företag, dels på att svenska banker är på väg att nå taket för tillåten riskexponering.

Bankerna försöker ta sig ur knipan genom nyemissioner. Swedbank, SEB och Nordea planerar eller har redan genomfört stora sådana. Regeringen ställer nu frikostigt upp med 50 miljarder i form av så kallat hybridkapital, vilket är en dålig stödform då den varken ger ägarinflytande eller ökad insyn i bankernas affärer.

Utlåningen har gått till en häftig köpfest
En viktig orsak till Swedbank, SEB och Nordeas problem är att de ägnat sig åt närmast kriminellt vårdslös kreditgivning i de baltiska staterna. Utlåningen har inte gått till företag och investeringar, utan till att finansiera en häftig köpfest. I Riga sägs finnas fler suvar per invånare än i någon annan europeisk stad.

Lettland är hotande nära statsbankrutt. Internationella valutafonden, IMF, har som villkor för ett nödlån tvingat på lettiska staten ett hårdhänt besparingsprogram. Letterna tvingas betala kraftigt höjda skatter och de offentliganställda måste sänka sin lön med 25 procent. BNP väntas falla med sju procent.

Skulden för denna olycka som drabbar ett fattigt grannland är till stor del de svenska bankernas. Genom sin oansvariga utlåning riskerar dock bankerna nu att själva drabbas av stora kreditförluster.

Lettland devalverar inte – det håller kreditförlusterna nere
Ironiskt nog begränsas dessa förluster tills vidare av att letterna hårdnackat vägrar att devalvera sin valuta. Denna vägran gör det lättare för den femtedel av de rikaste lettiska hushållen, som är de som i huvudsak lånat till konsumtion, att behålla vad de köpt på sig. Kostnaden för saneringen vältras därmed över på den övriga befolkningen som är oskyldig till krisen.

För den konservativa lettiska regeringen är detta inget moraliskt problem. Den har inget emot att låta fattiga medborgare betala notan för den lyxkonsumtion de rika unnat sig.

Och de svenska bankerna applåderar i tysthet. För bankerna betyder ju den lettiska regeringens svinaktiga politik att de kan komma ifrån det baltiska äventyret med lägsta möjliga kreditförluster.

De svenska bankernas svindel i Lettland är skamlig. Först destabiliserar de landets ekonomi. Sedan ser de med IMF:s hjälp och den svenska regeringens underförstådda gillande till att de allra fattigaste letterna får betala notan.