LO-ekonomerna presenterade i veckan en dyster, men inte helt nattsvart, konjunkturprognos. Det lilla hoppet är att vi med rätt mix av åtgärder – framför allt genom att tillfälligt, men kraftfullt, öka statens utgifter – kan förhindra att arbetslösheten fortsätter att stiga även 2010.

Alla prognoser bygger på osäkra antaganden, så även LO-ekonomernas. Ett sådant är att de utgår från att Riksbanken håller räntan låg.

Ett annat osäkert antagande är att de hoppas att den globala finanskrisen inte förvärras allvarligt. Men om detta vet vi litet, vilket också LO-ekonomerna ärligt medger. Om krisen skulle fördjupas mer än vad vi tror hamnar vi en ”krigsekonomi”, där länderna försöker skaffa sig förmåner på andras bekostnad. I så fall hotar en världsvid depression.

Regeringens oföretagsamhet hot mot svensk ekonomi
Denna risk kan dock aldrig bli en ursäkt för att underlåta att göra vad vi kan på hemmaplan. Och vi kan göra mycket mer än vad Anders Borg försöker inbilla oss. Den borgerliga regeringens oföretagsamhet är en lika stor fara för svensk ekonomi som de globala marknaderna.

Vad LO-ekonomerna optimistiskt hoppas på är att den borgerliga alliansen ska inse lägets allvar – och det är deras tredje osäkra antagande. Krisinsikt är ju inget som utmärker de borgerliga.

Ändå borde en aldrig så förstockad borgerlig regering inse att den kan föra landet till en katastrof som till och med kan bli värre än förra gången de borgerliga i början av 90-talet styrde landet.

Verkligheten kan beskrivas i hårda siffror. Vågen av varsel kommer att leda till att 100.000 jobb försvinner detta år, ungefär hälften i den exportindustri som är så viktig för vårt välstånd. Det är redan för sent att förhindra detta.

Vi kan se till att varselvågen planar ut nästa år
Vi kan dock begränsa skadorna. Vi kan se till att varselvågen planar ut nästa år genom att ge företag och anställda bästa möjliga chans att komma igen. Men då krävs målmedvetna insatser redan nu. LO-ekonomerna föreslår en rad sådana.

De vill införa en permiteringslön i industrin till företag som väljer att utbilda anställda istället för att säga upp dem. De vill bredda kretsen av industriföretag som kan erhålla nödlån. De vill utöka arbetsmarknadsutbildningarna med 50.000 platser detta år.

För att motverka uppsägningar i kommunerna vill de ge dessa ett tillfälligt statsbidrag om 20 miljarder, vilket beräknas täcka kostnaden för 37. 000 anställda. De vill införa ett Rot-avdrag som går till både fastighetsägare och hushåll. De vill tidigarelägga offentliga investeringar i en större omfattning än vad regeringen planerar.

Totalt handlar det om stimulanser som uppgår till 50 miljarder mer än vad regeringen vill anslå. Om åtgärderna beslutas nu får de full effekt år 2010. De räcker enligt LO-ekonomerna till för att förhindra förlust av ytterligare 100.000 jobb nästa år. Programmet ska ses som en första etapp. Om krisen förvärras behövs ytterligare insatser.

LO-ekonomernas förslag ger hög utdelning i form av jobb
Det finns två stora poänger med detta program. Den ena är att insatserna är effektiva. De ger hög utdelning i form av jobb, till skillnad till exempel från skattesänkningar som har låg sysselsättningseffekt. Minst hälften av en sänkning går ju till att betala importerade varor eller till utlandsresor.

Den andra poängen är att insatserna är tillfälliga. När ekonomin återhämtat sig om något eller några år kan de avvecklas. Kommunerna behöver till exempel inte extra pengar när deras skatteinkomster åter ökar.

Ofrånkomligt är dock att ett program i denna storlek kan leda till att staten bryter igenom de så kallade utgiftstaken i statsbudgeten. Med en föga inlindad pik till Anders Borg och Thomas Östros skriver LO-ekonomerna att detta inte är något att oroa sig över – exceptionella tider kräver exceptionella åtgärder.

Borg vi inte bränna det krut som vi har samlat i ladorna
Anders Borg har dock hittills inte velat lyssna på det örat. Med ett besynnerligt bildspråk säger han att det är dumt att bränna det krut vi samlat i ladorna.

Anders Borg vill inte acceptera att det är bråttom. Han har fel. Varje veckas uppskov med resoluta regeringsåtgärder spär i onödan på arbetslösheten. Påståendet att vi inte har råd att öka statsutgifterna tillfälligt med 50 miljarder eller mer är ett enfaldigt försök att blanda bort korten. Enligt EU:s Maastrichtkriterier skulle Sverige rent teoretiskt etappvis kunna öka statsskulden med upp till 600 miljarder kronor och ändå hålla sig inom EU:s regelverk för sunda statsfinanser.

Borg känner förstås till detta. Skälet till hans handfallenhet är att kraftigt ökade statliga utgifter för att rädda jobben står i motsättning till moderaternas planer på skattesänkningar. Ju mer pengar vi satsar på att hålla uppe sysselsättningen, desto mindre pengar finns över till sänkta skatter. Det är det dilemmat som medför att regeringens politik blir så halvhjärtad. Istället för att rädda jobben drömmer den om skattesänkningar som vi inte behöver.

I en djup lågkonjunktur är det alltid klokt att göra sådant vi under alla förhållanden måste göra.

Vi blir inte fattigare genom att bygga nya bostäder och rusta upp miljonprogrammet. Vi blir inte fattigare genom att bygga nya vägar och järnvägar. Vi blir inte fattigare genom att bistå industrin med att ekonomiskt övervintra lågkonjunkturen. Vi blir inte fattigare genom att utbilda folk för framtidens jobb. Vi blir inte fattigare genom att ta väl hand om barn, sjuka och äldre.

Ännu är inte för sent för Anders Borg att tänka om
Tvärtom. Genom att göra detta ökar vi landets produktiva bas. Vi kan då när krisen är över starta om på en högre nivå än annars.
Den förra borgerliga regeringen lyckades under 90-talskrisen öka arbetslösheten till över tio procent genom en rad oskickliga åtgärder, främst genom ett dogmatiskt värnande av växelkursen. Med den doktrinära politik regeringen står för i dag är vi snart där igen.

Ännu är inte för sent för Anders Borg att tänka om. Men det är bråttom. Varje veckas uppskov kommer att stå oss dyrt.