På tre månader har över 60.000 anställda varslats om uppsägning. Först kom varslen i industrin. Sedan dess har de utvidgats till transport- och tjänstesektorn och nu senast till universitetssjukhusen.

I bästa fall kan vi hoppas på att inte alla varsel verkställs. Men det förutsätter en förbättrad orderingång för företagen efter det att uppsägningstiderna löpt ut. Just nu finns det få tecken på en sådan vändning. EU-kommissionen räknar med sjunkande tillväxt i de flesta av Europas stora industriländer.

När SSAB-chefen kommenterade stålkoncernens varsel av 1.300 anställda framhöll han att marknadsutsikterna på längre sikt var goda. När konjunkturen vänt skulle SSAB kunna återanställa många av de uppsagda. Liksom andra storföretagare ser han uppsägningar som en nödvändig konjunkturegulator.
 
Idén om att storföretagen kan rida ut en lågkonjunktur, åtminstone en kort tid, genom att producera för lager är sedan länge övergiven. Dagens storföretag reagerar blixtsnabbt på sjunkande försäljning med att dra ned på personalen – genom kortare arbetsvecka, permitteringar och uppsägningar. Vid en djup lågkonjunktur, som den vi nu är inne i, dras underleverantörerna med i fallet med förfärande snabbhet.

Finansmarknaderna har fått härja fritt
Även om krisens omfattning denna gång är självförvållad, genom att regeringarna låtit finansmarknaderna härja ostört alltför länge, så finns på kort sikt inga enkla botemedel. När Fredrik Reinfeldt uppmanar biltillverkarna att använda sina historiska vinster till att behålla de anställda bortser han dels från att vinsterna redan är bortsopade, dels från att en sådan strategi skulle föra många företag till konkursens brant.

Vad regeringen kan och bör göra är dock att mildra stötarna för de löntagare som sägs upp. Det finns beprövade metoder för
hur det ska gå till. Inför valet 2006 lovade socialdemokratin att höja a-kassan så den gav ett bättre försäkringsskydd åt flertalet löntagare. Regeringen gjorde tvärtom. Den sänkte ersättningen till ett minimum och drev ut en halv miljon löntagare från a-kassan.

Inte nog med det. Trots varningar från oppositionen drog alliansregeringen kraftigt ned anslagen till komvux och den kvalificerade arbetsmarknadsutbildningen. Stimulanser till byggsektorn avvecklades. Planeringen för nya infrastrukturprojekt sköts på framtiden.

Staten måste alltid vara redo att balansera marknaden
Regeringen har därmed systematiskt avhänt sig alla de instrument som behövs i dåliga tider. Regeringen förstår inte att i dagens globala ekonomi slår minsta svängning i konjunkturen hårt och snabbt mot sysselsättning och produktion. Staten måste alltid vara beredd att balansera marknadens oundvikliga och återkommande misslyckanden.

Regeringen skyller ifrån sig med att den lika lite som någon annan kunde förutse finanskrisens vidd. Men det är inte det kritiken handlar om. Vad kritiken gäller att varje regering måste skaffa sig handlingsberedskap för dåliga tider. Det har alliansregeringen underlåtit att göra. Regeringens oföretagsamhet gör att den ekonomiska krisen drabbar oss långt hårdare än den skulle behöva göra.