Nästa vecka svär Barack Obama eden som USA:s fyrtiofjärde president. Sällan har så stora förväntningar knutits till en tillträdande president.

Obamas väljare hoppas att han ska få fart på ekonomin, lyfta de fattigas inkomster, införa en allmän sjukförsäkring och trygga pensionerna – kort sagt röja upp efter epoken George W Bush som lämnat efter sig en ekonomi i spillror och ett land där klyftan mellan fattiga och rika är större än någonsin.

All världens finansiella placerare – alltifrån svenska AP-fonder, japanska pensionssparare, superrika oljeschejker och krisande börsbolag – hoppas att Obama ska skapa ordning på de finansiella marknaderna, även till priset av långtgående statsingripanden och regleringar.

Världens folk väntar sig förändring
Världens folk väntar sig en omläggning av den amerikanska stormaktspolitiken: ett slut på de vanvettiga krigen i Afghanistan och Irak, ett bestämt fredsinitiativ i Mellersta Östern, terroristlagar som inte äventyrar rättssäkerheten och ett USA som tar sitt ansvar för den globala klimatpolitiken.

Obama vann valet på det vaga slagordet ”tid för förändring” – men de förändringskrav som nu växer fram är närmast revolutionära; de ger luft åt förväntningar som om även om de bara delvis uppfylls innebär en uppgörelse med den rovgiriga kapitalism, stormaktsarrogans och brutala maktutövning som var regimen Bushs signum.

Världens folk har all anledning att önska Barack Obama framgång, men vi bör varken idealisera honom eller överskatta hans förmåga. En sak är att lova förändring, en annan att få till stånd den.

Inrikespolitiskt är läget gynnsamt för Obama. Demokraterna styr både i senaten och i representanthuset. Det är ingen garanti för att Obama får igenom sina förslag – partilojaliteten är svag i den amerikanska kongressen – men det är dock en förutsättning för att alls få något uträttat.

USA har levt på kredit i decennier
Obama har i arv från Bush övertagit stora budgetunderskott och gigantiska underskott i utrikeshandeln. Under decennier har USA levt på krita. Andra länder har välvilligt lånat ut pengar i tron att de är i trygga händer hos de amerikanska finansbolagen.

Den tilltron är nu bortblåst. För Obama kan det bli ett stort problem. För att undvika att arbetslösheten stiger mer än till de tio procent den beräknas göra måste han stimulera ekonomin.

Han behöver låna pengar till ett offentligt investeringsprogram som sträcker sig över flera år, han behöver förstärka arbetslöshetsstödet och han har dessutom utlovat sänkta inkomstskatter och företagskatter. Mixen kan diskuteras. Nobelpristagaren Krugman anser till exempel att sänkta företagsskatter är meningslösa.

Obamas krisprogram kommer att kräva en väldig ökad statlig upplåning. Inom USA kan han säkert mobilisera kapital, men de utländska långivarna kommer förmodligen vara mer ovilliga att ställa upp då de fruktar att USA tänker betala tillbaka sin skuld i en devalverad valuta, alltså än en gång lura dem på avkastningen.

Om så blir fallet tvingas USA minska sin import och satsa mer på inhemsk produktion. Det mår förmodligen USA bra av – i det långa loppet kan inte amerikanerna leva på pengar lånade i utlandet.

USA behövs som draglok
Kruxet är bara att USA då, åtminstone på kort sikt, fungerar sämre som internationellt draglok. Paradoxen är att ju bättre Obama lyckas på hemmaplan, desto mer måste övriga världen lita till egen kraft för att övervinna krisen.

1930-talets depression ledde till att världshandeln mer än halverades. Hur vi ska undvika en upprepning under 2000-talets finanskris är tidens stora obesvarade fråga.