SISTA ORDET. Varje gång tiderna är dåliga och företagen säger upp folk bryter ut en debatt om turordningsreglerna i las. Och visst går det att hitta svagheter i lagen – det finns inget perfekt system på hur man ska hantera så känsliga frågor som att tvinga folk gå från jobbet.

Ändå slås jag av att de som är kritiska till las aldrig har något bättre som de vill sätta i stället. Alternativlösheten får mig att tro att las i själva verket är en rimlig kompromiss mellan olika intressen. Arbetsgivarna har förstås aldrig gillat las. Fram till 1970-talets början när de så kallade Åmanlagarna kom hade de nästan oinskränkt rätt att sparka folk som de ville.

Bakgrunden till att vi fick las-reglerna om ”sist in, först ut” var att industrifacken kunde konstatera att arbetsgivarna använde den fria uppsägningsrätten inte bara till att genomföra nödvändiga rationaliseringar – vilket svenska fack varit välvilliga till, ja även uppmuntrat i den solidariska lönepolitikens namn – utan även till att metodiskt sparka äldre anställda, arbetare som inte var kärnfriska eller arbetare som inte ansågs högproduktiva.

Las kom till för att stävja missbruk
Las infördes för att stävja missbruket av uppsägningsrätten. Lagen tvingade arbetsgivarna motivera uppsägningarna och den gav facket förhandlingsrätt om vilka som skulle omfattas av uppsägningarna.

Jämfört med andra länder är anställningsskyddet i Sverige inte så starkt. I senaste numret av den förträffliga tidskriften Lag och avtal redovisas vilka regler som gäller i andra europeiska länder. I dessa tvingas arbetsgivarna gå till domstol eller myndigheter för att få uppsägningen godkänd, de kan tvingas betala fleråriga, dyra avgångsvederlag och så vidare.

Om det är detta svenska arbetsgivare vill ha i stället för las, så undrar man om de förstår sitt eget bästa. Vårt system är oändligt mycket smidigare och orsakar inte hundratusentals processer som i andra länder.

Näringslivsforskaren Magnus Henrekson kritiserade på DN-debatt nyligen las-reglerna från andra utgångspunkter. Han menade att dagens Las-regler gav de anställda intrycket av en större anställningstrygghet än de faktiskt har genom att överenskomna avtalsturlistor kan sätta regeln ”sist in, först ut” ur spel.

Ingen tror att las garanterar evig anställningstrygghet
Men hallå, hallå, hur kan komma fram till en så enfaldig synpunkt. Ingen människa i dag tror att las garanterar evig anställningstrygghet. Alltsedan 90-talskrisen vet varenda svensk att mot arbetslöshet är ingen skyddad, utom möjligen professorer som aldrig kan sägas upp. Det enda las kan förhindra är att uppsägningar sker på helt godtycklig grund.

På en annan punkt kan man dock hålla med Henrekson. Han påpekar att den stora ökningen av antalet tillfälliga anställningar ökat otryggheten för många. Det har han rätt i, men det har inte det minsta med turordningsreglerna i las att göra.

Otryggheten för denna grupp beror för det första på att den borgerliga regeringen infört så många kryphål i lagstiftningen att det blivit möjligt för oseriösa arbetsgivare att låta folk arbeta upp till fem år utan att erbjuda dem fast jobb. För det andra har nedmonteringen av a-kassan drabbat denna grupp extra hårt.

För att komma åt dessa missförhållanden räcker med tre åtgärder: inskränkta möjligheter att visstidsanställa, förbättrad a-kassa, gärna kombinerad med en förstärkt omställningsförsäkring som omfattar alla. Det är som sagt inget större fel på las. Det är den borgerliga politiken som är fel.