ESSÄ. Jag har arbetat inom svensk äldreomsorg, i tre olika kommuner, till och från under större delen av 2000-talet. Ingen gång har jag vandrat fram över ”slem- och urinindränkta omsorgsgolv” som diktjaget i Johan Jönsons Efter arbetsschema måste göra.

Jo, självfallet har det förekommit kroppsvätskor på golvet, och ja, det har också hänt att avföring och kräks hamnat på min hud och mina kläder. Det är måhända inte speciellt trevligt, men knappast något att beklaga sig över.

Medelklassen blir förtjust
Den omsorgsvärld som Johan Jönson målar upp är brutal, maskinell och alienerad från all slags kärlek och respekt.

För det har han omhuldats av kritikerna och belönats med litterära priser.

Det gör mig beklämd.

Jönsons bok vill vara svidande kritik av arbetarnas villkor i moderaternas Stockholm.

Men till vilken nytta?

När det enda som händer är att en förtjust klick intellektuell medelklass blir till sig i trasorna över att läsa språkligt avancerad poesi om hur läskigt det är att arbeta inom vård och omsorg. 

Fel att duschas?
Åsa Beckman läser tårögd om ”alla kroppar som måste duschas och vändas“, beskrivna ”precis så rått och konkret som det är” (DN 1/12-08).

Jag kan inte för mitt liv förstå vad som skulle vara rått med att duscha en människa som inte kan göra det själv.

Det som gör mig gråtfärdig är hur såväl Jönsons bok som mottagandet av den reducerar människor till oformliga och anonymiserade kroppar.

Avsky ditt arbete
I Jönsons bok och i diskussionen om den är den dominerande villfarelsen att ingen som jobbar inom vården faktiskt vill det.

Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet (23/11-08) att vårdpersonal förväntas vara så hängivna sina arbeten att de inte bryr sig om skitlöner.

Men om borgerlig politik förväntar sig tacksamhet, så förväntar sig den intellektuella vänstern att man ska avsky sitt arbete och längta bort.

Empati
Jag vägrar att kalla det jag arbetat med för ”skitjobb”, och jag vägrar att av något slags missriktad arbetarsolidaritet förneka hur mycket omsorgsarbetet lärt mig.

Inte om ”livet längst nere på samhällets botten”, som Ingrid Elam så hänfört jublar (DN 13/12-08). Utan om medmänsklighet och hur man kan göra skillnad för en människa i livets slutfas.

Men visst, förmår man inte känna empati när man arbetar inom omsorgen, ja, då är det förmodligen bättre att skriva poesi istället.

Det är inte arbetet det är fel på
Efter arbetsschema och det förbehållslösa hyllandet av den gör inget gott för dem som arbetar i vården.

Det skapar bara en stigmatiserad bild av arbetaren som maskin, och omsorgen som en obehaglig plats där ingen vill vistas.

Föreställningen att missnöjet med arbetsvillkoren i äldreomsorgen beror på arbetet i sig, och inte på hur samhället prioriterar måste revideras.

Vårdpersonal vill och ska ha bättre betalt för att det de gör är viktigt, inte för att det är äckligt.

Läs också: Faktaruta om Efter arbetsschema.

Therese Eriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn