Den röd-gröna oppositionen vill att regeringen ökar bidragen till kommuner och landsting med minst tio miljarder. Kravet är berättigat. Det borde vara politiskt okontroversiellt.

Vi befinner oss i en djup lågkonjunktur. Kommunernas skatteintäkter minskar snabbt både i år och nästa år. Utan extra tillskott kommer alla kommuner att tvingas avskeda personal. Redan har de stora universitetssjukhusen i Stockholm och Göteborg varslat tusentals anställda.

Alla uppsägningar syns inte i statistiken. Många kommuner minskar personalen genom att inte förlänga vikariat och genom att inte ersätta anställda som går i pension. Sammantaget rör det sig om tiotusentals jobb som försvinner i det tysta.

Det här håller inte. Människors behov minskar inte därför att ekonomin krisar. Barnen behöver sina dagisplatser, skoleleverna sina lärare, de äldre sin hemhjälp och de sjuka sin vård. Att påstå att vi inte ha råd att klara av den basala välfärden är asocialt. Sverige är fortfarande ett rikt land. Finansministern har inga problem med att ta fram nödvändiga medel – det handlar om politisk vilja.

Inget evigt åtagande
Ändå tvekar den borgerliga regeringen om att ge kommunerna klara besked om vilka ekonomiska förutsättningar som ska gälla de kommande åren. Vad beror denna ovilja på?

Den kan inte gärna förklaras med att regeringen fruktar att höjda bidrag till kommunerna binder staten vid högre utgifter än vad regeringen på längre sikt anser vara önskvärt.

Så enfaldig är inte Anders Borg. Om staten genomför en tillfällig, men kraftig, höjning av statsbidragen till kommunerna under två till tre år eller så lång tid det tar att rida ut den ekonomiska krisen, så innebär det inget evigt åtagande. När ekonomin ånyo vänder uppåt ökar kommunernas inkomster med automatik och då kan staten om den så vill trappa ned bidragen utan att verksamheten i kommunerna behöver drabbas.

Regeringen har inget emot att sätta kommunerna under press
Ett skäl till regeringens motvilja mot att ge kommunerna akut hjälp kan vara att den redan tycker sig ha ekonomiska besvär med att kompensera kommunerna för tredje steget av jobbskatteavdraget. En annan orsak kan vara att regeringen egentligen inte har något emot att sätta ökad ekonomisk press på kommunerna.

För den senare tolkningen talar att åtminstone moderaterna vill genomföra omfattande inskränkningar av den offentliga sektorns åtaganden. Moderaternas idé är ju att skapa utrymme för skattesänkningar genom att låta medborgarna i större utsträckning betala välfärden med egenavgifter. Med den ekonomiska krisen som förevändning kan partiet ta ännu ett steg på den vägen.

Konjunkturinstitutet spår i sin senaste prognos att den öppna arbetslösheten kommer att närma sig tio procent i år. Siffran kan i värsta fall bli högre om den internationella konjunkturnedgången fördjupas.

Vi får betala högt pris för regeringens oföretagsamhet
I andra länder med betydligt sämre statsfinanser har regeringarna insett att det krävs kraftiga ekonomiska stimulanser för att förhindra en djup depression. Vår egen regering är dock märkvärdigt passiv. Den håller fast vid den budget den la fram för ett halvår sedan, trots att den utarbetades i ett helt annat konjunkturläge.

Vi riskerar nu att få betala ett högt pris för regeringens oföretagsamhet. Genom att slå vakt om den offentliga sysselsättningen garanterar vi inte bara den grundläggande välfärden. Den offentliga sektorn är också en stor beställare av privata tjänster. En satsning på kommunerna är därför en förutsättning för att vi någorlunda helskinnade ska kunna ta oss igenom lågkonjunkturen.