Dags för livsfarliga handslag

Professionella gråterskor var ett välbekant fenomen i antikens Rom och Grekland. Vid sorgehögtider anlitades de för att förstärka en redan påtaglig känsla av förtvivlan. För att lyckas i sitt värv rev de sitt hår och sargade sitt bröst med naglarna å de efterlevandes vägnar, allt enligt Nationalencyklopedin.

I dagens nattsvarta konjunktur och med fortsatt gränslös osäkerhet om vad som händer den närmaste tiden på arbetsmarknaden är det kanske dags för denna bortglömda yrkesgrupp att göra come back. Det saknas förvisso inte ämnen att begråta och riva sitt skinn för.

Men gråterskorna har trängts undan av en ny grupp proffs – de obotliga optimisterna – de som ser möjligheter i allt dystert, som ser kullkastade liv som möjligheter att pröva något nytt, som ser branschers hädanfärd eller kamp för överlevnad som öppningar för nya entreprenörer.

Skratta eller gråta?
När de nya gycklarna excellerar i att måla framtiden i optimistiska färger och tonarter är det en smaksak om man ska skratta eller gråta. Det är inte utopier som återger drabbade människor livslust och förmåga att kämpa, byta inriktning på arbetsmarknaden, utbilda sig, flytta eller pendla.

Det är betydligt mer jordnära insatser som får hårt pressade familjer att ”bryta ihop och komma igen”. Anständig a-kassa, omfattande insatser inom arbetsmarknadspolitiken och den kommunala vuxenutbildningen är välbehövliga insatser.

För regeringen som tagit åt sig äran för snart sagt vartenda nytt jobb de senaste två åren och minimerat betydelsen av den tidigare så starka konjunkturen väntar nu en dystrare räkneövning. Med samma logik som fanns under högkonjunkturen blir nu varje förlorat jobb på samma sätt belastande för regeringen.

Efterhängsen fråga
Trots att de flesta utvärderingar och forskningsrapport visat att varken tillströmningen eller avtappningen av jobb i första hand förklaras av regeringens politik kommer regeringen att följas av frågan fram till valet. Och talet om att bryta utanförskapet blir allt ihåligare i takt med att redan varslade går rakt ut i arbetslöshet och just hamnar utanför arbetsmarknaden.

De professionella gycklarna predikar fortsatt möjligheter och utmaningar i krisens spår, men det hjälper föga. Det är istället dags för det som en gång kallats livsfarliga handslag i meningen utsträckta händer över blockgränser för att kraftsamla mot krisens härjningar.

Om arbetsmarknadens parter förmår sätta sig i förhandlingar om ett nytt huvudavtal, trots betydande åsiktsskillnader i en rad frågor, borde politikens främsta företrädare inte vara sämre.