ESSÄ. Knäsittande hälsar vi två gånger med pannan mot de vävklädda tatamimattorna. Klapp, klapp. Ny bugning. – Onegai shimasu.

Träningen kan börja.

Att efter decennier av aikidoträning stå i grundarens, Ueshiba Morihei, gamla dojo i den lilla byn Iwama, är en stor upplevelse, i synnerhet för oss som är här för första gången. Historien sitter i väggarna.

Träningen blir koncentrerad och dojon full av energi.

Samurajideal?
Ordet budo, den samlande beteckningen för japanska kampkonster, är en sammansättning av bu som kommer av krig och do, som brukar översättas med ”väg”, ett buddhistiskt begrepp som säger att det är en konst, något andligt, som lyft sig från jutsu, de praktiska metoderna för att slåss.

Inte så få oss tiotusentals budoutövare i Sverige har börjat för att vi fascinerats av den mystik som omger budon och den japanska kulturens urgamla traditioner.

Spaltkilometer har också skrivits, i Japan och i väst, om hur det är denna säregna kultur med sina samurajideal hjälpt Japan att uppnå sin ekonomiska supermaktsposition.

Ingen zen
En budoform som mer än många andra förknippas med andlighet är bågskyttekonsten, kyudo. Kyudosektionen av Svenska Budoförbundet skriver t. ex. att ”målet för kyudo är sanning, godhet och skönhet” och i en undersökning bland kyodoutövare i Tyskland 1983 sa 84% att de gjorde det som andlig träning, merparten med referenser till zenbuddhism.

Troligen skulle många bli rätt besvikna om de fick reda på att kopplingen mellan kyodo och zen till stor del skapats av den tyske filosofiprofessorn Herrigel 1948.

Efter att några år på 30-talet ha tränat för en excentrisk bågskyttelärare i Japan skrev han en bok som sedan på all världens språk, också japanska, spred uppfattningen att kyudo och hela den japanska kulturen är grundade i zen.

Kyodo är inget undantag. Den skenbart så traditionella budon är i själva verket ett bra exempel på moderniseringen av det japanska samhället.

In i moderniteten
1854 seglade amerikanska kanonbåtar in i Tokyobukten och öppnade det Japan som sedan början av 1600-talet hade varit stillastående och slutet.

En liten grupp ur den gamla överklassen tog makten och styrde landet från medeltid till modernitet på en mansålder och det var vid denna tid det mesta av det både vi och japanerna ser som ”typiskt japanskt” formades.

Mycket av det japanska samhällets ”uråldriga traditioner” visar sig vid närmare granskning vara myter som överheten, med hjälp av element ur historien, byggt för att ideologiskt motivera sin makt. I det bygget passar också budon in som en liten byggsten.

Liksom i väst sökte man bakåt för att skapa en ideologi för nationsbyggandet, nyordningen gjordes under täckmantel av att ”återge” kejsaren Meiji makten och kom att kallas Meijirestaurationen.

Kano och judon
En typisk representant för denna tid var Kano Jigoro. Om det inte varit för honom hade vi nog aldrig hört talas om budo.

Jutsun, samurajernas ålderdomliga krigskonst, hade sopats undan på slagfälten och dess status var inte hög.

Ur dessa med tiden tämligen ineffektiva och stelnade skolor utvecklade den välutbildade Kano sin egen moderna och effektiva variant.

Han förklarade att det han lärde ut inte var jutsu, utan judo, något som, mer än att lära sig slåss, var en väg till en ny och bättre människa, skolad i samurajernas anda och dygder och till nytta för samhällsbygget.

Kanos judo var en del i bygget av en nationell identitet och blev – inte minst genom kopplingen till högre ideal – mönstret för de andra stridskonster som skapades eller omformades efter moderniseringen som karate(do), kendo och aikido.

Som i Rättvik
När vi tar en kvällspromenad i byn tittar de skateboardåkande ungdomarna knappt på oss.

De är vana vid att folk från hela världen kommer för att träna aikido hos de lustiga gubbarna i byns utkant.

Även om kendo och judo tränas i skolorna och sumoturneringarna drar till sig intresse är budo idag en rätt marginell företeelse i Japan.

Den stora sporten, både publikt och när det gäller utövare, är basuboru, baseball.

Troligen uppfattar ungdomarna i Iwama oss som ungdomar vid korvkiosken i Rättvik skulle uppfatta japaner som vallfärdade dit för att dansa folkdans; som udda, gammalmodiga och inte så lite töntiga.

Bushidoidealet
Meijitidens budo var snabb att knyta an till bushido, de nyskapade ”urgamla” ridderlighetsideal med lydnad, självkontroll, ära och mod som samurajkasten sägs ha levat efter.

Begreppet spreds inte minst genom en romantiserande bok av Nitobe Inazo – själv kristen och utbildad i USA och Europa, var han så otraditionell en japan vid den här tiden kunde vara – där det lyfts fram som Japans innersta väsen.

För de nya herrarna kom bushido väl till pass som en del i bilden av ett Japan fritt från klasskonflikter där alla gjorde sin plikt.

En bild som behövdes för att skapa en nation med en modern militärmakt grundad på allmän värnplikt och, inte minst, för att bekämpa den gryende arbetarrörelsen.

Allt bättre
De flesta som tränar vår sorts aikido gör det inte för några mystiska, andliga kvalitéers skull eller för att vi vill bli självuppoffrande krigare, utan av samma skäl som folk spelar fotboll eller innebandy: för att vi har glädje av det.

Den största skillnaden är att det är mycket mindre skador och att man bara blir bättre (nästan) ju äldre man blir.

Vad söker vi då här? Varför sover ett gäng mestadels medelålders svenskar på kalla och hårda dojogolv och underkastar sig auktoritära tränares nycker i en liten by på den japanska landsbygden?

Träningen är inte mycket annorlunda här än hemma, i synnerhet sedan Saito Morihiro, den man som tog över och bevarade traditionen i dojon efter grundarens död och vars aikido vi tränar, dog 2002.

Nära mästarna
Frågan är inte helt lätt att svara på.
< br />En del handlar om att aikido, precis som annan idrott, i grunden är en lek och som sådan måste utövas på allvar för att fungera. Och ingenstans blir vår lek så autentisk som här i Iwama.

Att vi alla höjer oss en bra bit när vi går de golvplankor som O Sensei, den store läraren, trampade när han skapade aikidon här är inte så konstigt.

För vilken korplagsspelare skulle inte skärpa sig till sitt yttersta om han eller hon fick träna med Torbjörn på Kamratgården eller låna Pelés gamla tröja för en match på Santos hemmaarena?

Lars Henriksson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn