Hel lön har sitt pris

Undersköterskorna Marie Sandberg, 27, och Marie Lindberg, 48 försörjer sig båda på en deltidslön. De, liksom en stor skara kommunanställda runt om i landet. Men i Luleå kommun har ett betydelsefullt beslut klubbats igenom: Alla anställda ska erbjudas heltid.

Tre trappor upp på Stengatan i Luleå bor hunden Sigge, ödlan Gismo, spindeln Kerstin – och Marie Sandberg, hon som alltid varit en djurmänniska.

Marie Sandberg arbetar som undersköterska på Lignellska äldre-boendet i Luleå där bland andra Gunvald Svanström bor. Hon vill öka sin tjänst från 75 procent till 85 procent, när Luleå kommun kommer att erbjuda alla heltidstjänster. Hon vill ha tid för sina husdjur och för att ta hand om sin hälsa.

På kylskåpet hänger ett invecklat arbetsschema för sex veckor framåt. Och ett svartvitt foto på Marie och förra ödlan, 1,5 meter lång.

Trivs
Det stod mellan djur och människor; vårdbiten var självklar. Men hon är glad att djuren fick förbli fritidsintresse. Som undersköterska trivs hon: roliga arbetsuppgifter och roligt med arbetskamraterna.

– Jag gör det här för att jag tycker att det är jätteroligt.

Säger hon när hon stryker lockarna raka med plattången framför hallspegeln.

Säger hon när det ligger ifrågasättande i luften. Inte så ofta nu när hon är mer säker i sin roll, men ändå. Ibland sägs det rent ut: Jaha, du är undersköterska. Ni är då duktiga, det är så bra att ni gör det. Deltid och underbetalt, men eländet måste väl bli bättre.

F-ö-r  a-t-t  d-e-t  ä-r  r-o-l-i-g-t.

Kroppen var som en urvriden disktrasa i går efter den delade turen på jobbet. Och så ut med Sigge.

Mysstund
I morse blev det bara en kort kissrunda, Marie kände sig skrovlig i luftrören. Och efter det: mysiga stunden med gröten och datorn med nättidningarna, som hon ”ger sig själv” när hon börjar klockan ett. När det inte är lönt att göra något annat före jobbet.

– Jag tittar ändå bara på klockan hela tiden, säger hon.

Bakom henne sprätter nya ödlan Gismo runt i terrariet, han är fortfarande liten, har en meter kvar att växa. Bredvid datorn står resterna av 27-årstårtan, som åkt fram igen efter festen i går kväll.

Hon är lite trött. Annars är hon noga med att sova och träna.

Eftersom hon har en bindvävssjukdom, en form av reumatism, behöver hon bygga upp kroppen. Läkaren har föreslagit 25 procents sjukskrivning. Men det känns inte rätt, tycker hon. Skulle hon vara sjukskriven för att hinna träna? Dessutom har hon aldrig haft den där heltiden som skulle ha kunnat ligga till grund för sjukersättningen.

Pussel
I skolan, på omvårdnadsprogrammet, minns hon inte att någon pratade om varför det var så många deltider i vården.
Bara att det var så det var.

Och det är så det är. Ålderdomshemmen behöver sina ”skallar”, ett antal anställda att pussla med i schemaläggningen.

– Vi är så hunsade, så otroligt snälla, säger Marie Sandberg nu, med sju års erfarenhet.

Och tittar på klockan: halv ett, dags att gå.

Hyfsad lön
Inne på Lignellska äldreboendet i centrala Luleå skiner Gunvald Svanström upp när Marie Sandberg kommer med Aftonbladet och Sigge.

– Har du hittat någon snö då Sigge? Nähä, nähä, säger han och rufsar runt i pälsen.

– Har du varit ute och gått? undrar Marie.

– Nej, du vet jag har haft lite krångel, säger han och stryker sig över knäna.

– Det är så det är ibland, säger Marie.

– Men i morgon har jag planerat att jag ska gå ut, säger Gunvald och sätter sig med möda på en hög rak stol i dagrummet.

Redan första arbetsdagen kändes allt rätt. Hennes handledare under praktiken hade berömt henne: Hon var inte rädd för de gamla. Inte rädd? Hon förstod inte.

Och lönen är ändå hyfsad. 20 300 kronor (om hon hade haft en heltid, det är ju så man räknar).

Klubbat
I november klubbade Luleås kommunstyrelse igenom att alla nya tjänster ska vara heltider. Och att alla anställda successivt ska erbjudas heltid.

För Marie Sandberg innebär det att hon kan gå från 75 till 85 procent. Mer orkar hon inte. Och gå upp till heltid för att sedan kunna sjukskriva sig – det känns som sagt inte rätt och dessutom, inte en chans att hon riskerar sin hälsa nu. Hon är vältränad och det var länge sedan senaste skovet, sjuksdomsanfallet.

D-e-t  ä-r  s-å  d-e-t  ä-r.

Och hon har ju inga barn eller stora lån eller höga fasta utgifter.

Lugna eftermiddagar

Makaroner blir dagens rätt för Marie Lindberg och barnbarnet Erik. Foto: SUSANNE LINDHOLM

På eftermiddagarna är det som lugnast på Luleås äldreboenden. Då får det inte vara för mycket personal. På Västberga, i samhället Råneå tre mil utanför stadskärnan, ser de delade turerna ut så här: förmiddagspass sju till tolv, eftermiddagspass fyra till nio.

– Man är som med om allt. Utom kaffet, säger Marie Lindberg, också hon undersköterska, och serverar en sked medicin.

– Det blir ganska hektiska dagar när man är ensam.

Hon är 48 år och frånskild sedan fyra år.

– Man har ju vad man gör sig, säger hon. Upprepar hon.

I tio års har hon varit undersköterska och i tio år har hon önskat sig heltid. Men fått 75 procent. Nu är hon glad att få det hon tycker borde vara en självklarhet. Men en oro gnager också. För motkravet är att alla måste skriva upp sig på fler delade turer.

– I veckan är det svårt
. Då har mina stora barn långa dagar, de ställer upp bra annars.

Hänsyn
Kollegerna visar hänsyn, tar på sig mer. Ibland får hon dåligt samvete av det och skriver upp sig för fler helger. Men det får inte bli som efter separationen, när hon jobbade nästan varje helg och yngsta dottern sa: Du är aldrig hemma. Det var inte värt pengarna.
Marie Lindberg slutar tre i dag, skönt. Men lönen … Nej, hon måste upp till heltid.

– Nu blir det tårta. Det är godare än medicinen som du fick nyss, säger Marie Lindberg till Gunhild Karlsson och torkar henne om kinden.

I bakgrunden går Bingolotto på repris framför en tom soffgrupp. När tårtan är uppäten hjälper Marie en man att svänga runt sin rullstol vid matbordet.

– Ska du inte sitta så du ser tv:n? Okej. Det blir snart mat, klockan fyra. Isterband med stuvad potatis, säger hon.

Jo, man blir ganska trött av delade turer. Har man familj kanske man ska hem och serva dem på eftermiddagen, säger hon.
Och det har hon ju.

Hektiskt
När Råneå kyrktorn visar tjugo över tre hämtar hon Erik på dagis. Han är hennes barnbarn, men också fosterhemsplacerad hos henne.

Hemma i hyresfyran väntar hunden Smilla och senare droppar hennes egna yngsta barn, 13 och 18 år gamla, in efter skolan. De andra barnen, Eriks mamma och två till, bor inte hemma längre.

– Vad blir det för mat? undrar Erik.

– Makaroner, det går fort, säger Marie.

På jobbet är minimibemanningen tre personal på 14 boende. Men under våren skulle de spara, då jobbade de två.

– Man var nästan helt slut. Hade värk över allt. Somnade till barnprogrammen, säger Marie Lindberg och sjunker ned i vardagsrumssoffan.

När de anställda sa att det inte gick längre blev svaret: Vi kan inte ta in fler.

– Och vi gör ju inte avkall på god omsorg. Vi springer fortare i stället.

Heltid på gång
Snart får hon i alla fall en välkommen heltidslön.

Hennes lyx är att laga bra mat och att barnen får det de behöver.

Och för egen del: dansa line dance. Och gå ut och dansa. Inte i Råneå, där är det ”bara småbarn”, det blir Luleå, där hon nyss träffat ”en ny”.

– Men vi ses ju inte så ofta när man har barnen.

M-a-n  h-a-r  v-a-d  m-a-n  g-ö-r  s-i-g.  D-e-t  ä-r  s-o-m  d-e-t  ä-r.

Det är så de säger, undersköterskorna Marie Lindberg och Marie Sandberg.