KRÖNIKA. Janne Josefssons granskande journalistik får de flesta medverkande att framstå i solkig dager. Vi får reda på att klyftorna i samhället ökat och att makthavare (tyvärr även inom arbetarrörelsen) lätt kan avslöjas. Makten som skildras har inga skrupler. Den dribblar med sanningen och skor sig på andras bekostnad.

På däckfabriken i Svaneholm förnekade de ansvariga fakta medan många arbetare dog på grund av arbetsmiljön. Ett skyddsombud som förde de drabbades talan i skadeståndsfrågan blev avsatt av sitt fack. De ansåg att han hade haft för höga anspråk.

På näraliggande Viskadalens folkhögskola visades tidigare i år, i samband med en utställning om denna nedlagda fabrik, Josefssons dokumentär om detta inför rekordpublik.

Filmen om de olidliga arbetsvillkoren var gripande.

Överdrivet
Det jag minns bäst är ändå de två par i 80-årsåldern som jag under fikat efteråt samtalade med.

De tyckte, trots att de kände till fabriken inifrån, att dokumentären var överdriven, alltför hårt vinklad.

En kommentar som gjorde mig väldigt förvånad.

Denna vilja att mildra och tona ner uppenbara missförhållanden gör att de skyldiga kommer alltför lätt undan.

En tråkig konsekvens både för svenska samhället, för rättsstaten samt för den grävande journalistikens ankare Janne Josefsson.

Människor behöver kunna se ljuset i tunneln, ha något att tro på helt enkelt.

Det går
Engagerar oss fackligt gör vi ju för att nödvändiga förbättringar ska kunna förverkligas. Även om vi inte alltid är övertygade, vill vi tro att våra insatser gör skillnad.

Förtroendevalda har många blivit för att de slagit larm om problem på jobbet.

Förutom medvetenhet, kunskap och gemensam strategi behövs modet att verkligen tro att dåliga villkor är möjliga att ändra på.

Mats Hallberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn