UTBLICK – FFC är som Gud, alla tror att det finns, men ingen har sett det.
Anita Spring, organisationssekreterare på Finlands fackliga centralorganisation, tar till en lätt galghumoristisk replik för att förklara fackets kräftgång.

Hon berättar också om en enkät som visar att facket har anledning att vara självkritiskt. När man frågade unga i arbetslivet varför de inte gått med var det vanligaste svaret att ”ingen har erbjudit mig medlemskap”. Över 95 procent svarade dessutom att de inte har något emot facket.

– Då får vi ju titta oss själva i spegeln, säger Anita Spring.

För 15 år sedan var finska LO som starkast med 1.136.000 medlemmar. Sedan dess har förbunden tappat cirka 90.000 medlemmar. Förra året noterades en svag ökning, men det berodde på att Teaterförbundet anslöt sig till FFC.

Nya värvningsmetoder
Men i år väntar sig LO en reell vändning uppåt. Tillsammans med förbunden har organisationen dragit i gång en rad kampanjer inom ramen för framtidsprojektet FFC 2025. Det handlar om allt från reklamfilm och en webbportal till besök i skolor och på arbetsplatser.

– Vi moderniserar rekryteringsmetoderna. Nu planerar vi en sms-kampanj som gör det möjligt att ansluta sig via mobilen. Det gäller att göra facket synligt och att sänka tröskeln för att ansluta sig, säger Anita Spring.

Servicebranschens fackförbund har varit mest framgångsrikt och på bara ett halvår fått 4.000 nya medlemmar. Facket har varit mera ute på arbetsplatser och i skolor och även kontaktat icke-medlemmar via brev. Servicefacket lyckas nu organisera både ungdomar och ”snuttjobbare”, som man säger i Finland.

Mer kända
Det bjuder också in anställda från problemarbetsplatser till en fika på förbundskontoret för att tillsammans försöka hitta lösningar.

– Det märks att vi har blivit mer kända. Även de som inte är medlemmar vet att vi finns och ringer till oss, berättar ombudsman Mia Suominen.

Finland har alltid varit det mest EU-positiva landet i Norden, men de senaste domarna från Luxemburg har fått FFC-juristen Jari Hellsten att våndas. Kraven på begränsningar av konflikträtten i Laval- och Vikingmålen oroar honom mest:

– Det är en direkt inskränkning av de fackliga rättigheterna. EU:s domstol går emot ILO:s konvention 87.

Enligt Hellsten måste detta lösas på internationell nivå. Förhållandet mellan fackliga rättigheter och marknadens frihet måste definieras tydligare i nästa EU-fördrag, understryker han. En ”social klausul” i Lissabonfördraget räcker inte.

Allmängiltigförklaring
Finland behöver dock inte, till skillnad från Sverige och Danmark, ändra sin utstationeringslag, eftersom landet har en lag om allmängiltigförklaring av kollektivavtal – en lösning som svensk fackföreningsrörelse avvisar.

– Det är inget man behöver vara rädd för. När vi införde det på 1970-talet gick medlemstalet i facket kraftigt upp, säger Jari Hellsten.

Professor Niklas Bruun vid Helsingfors universitet instämmer i att Finland redan är rustat att möta Lavaldomen. Däremot ser han domen som ett tydligt hot mot den danska och svenska modellen.

– Det är en exceptionellt hård dom som inte lämnar några dörrar öppna. Det svenska systemet måste ändras, säger han.

Enighet önskvärd
Niklas Bruun sympatiserar med den danska lösningen och tycker att Sverige borde ha den som utgångspunkt:

– Ett gemensamt nordiskt uppträdande vore önskvärt. Om två länder kommer fram till samma lösning står de starkare gentemot EU.

– Jag förstår inte vad de svenska arbetsgivarna skulle ha emot det. Möjligen tycker de att kollektivavtal är gammaldags och vill ha lagstiftad minimilön i stället. Men det vore verkligen att gå emot allt vad den svenska modellen står för. Dessutom har jag svårt att se att det är regeringens eller Littorins ideologi att staten ska börja sätta löner, säger Niklas Bruun.

Bengt Rolfer
Skicka ett e-postbrev till redaktionen