ESSÄ. I filmen Der Baader Meinhof Komplex skildras hur den framgångsrika vänsterjournalisten Ulrike Meinhof bryter med den salongsbolsjevikiska miljön kring hennes otrogne man Klaus Röhl och närmar sig den ultramaoistiska kretsen runt Gudrun Ensslin och Andreas Baader.

Efter stor vånda överger Meinhof sina små döttrar, medverkar i bildandet av Röda armé-fraktionen och deltar i bankrån och terroraktioner.

Steg för steg skildras hur gruppen utvecklas till att bli långt mer auktoritär, människofientlig och kvinnoföraktande än det omgivande västtyska samhället.

Der Baader Meinhof Komplex är tysk film när den är som allra bäst, med lysande skådespeleri och ett mycket väl genomarbetat manus.

Den väjer inte för att nyansera bilden av Röda armé-fraktionen och skildra dess förföriska drag.

Flykten från friheten
Ulrike Meinhof ingår i en tradition av tyska intellektuella av borgerlig härkomst som sökt sig till de mest auktoritära formerna av socialism eller nationalsocialism.

Inte på grund av någon djupare samhörighet med arbetarklassen, som man inte har någon kontakt med, utan av längtan efter en totalitär auktoritet, en total underkastelse under en orubblig hierarki med ofelbara ledare.

Från droger till Stalin
Ett av många märkliga exempel på detta fenomen var Johannes Becher (1891-1958), som i sin ungdom var expressionistisk poet och drogromantiker.

Efter ett misslyckat självmordsförsök sökte sig Becher till kommunismen och slutade sin bana som ångestladdad, samvetsplågad kulturminister i Östtyskland.

Där skrev han festtal och sonetter som hyllade Stalin och texten till DDRs nationalsång.

Kappan efter vinden
Bechers gamle vän Arnolt Bronnen var en judisk dramatiker som i sin ungdom provocerade Berlins borgare med pjäser om fadermord, incest och latent homosexualitet men gjorde en helomvändning och blev nationalsocialist, fanatisk antisemit och radiochef under Hitler.

Efter kriget vände han åter kappan efter vinden och blev kommunistisk teaterkritiker i Östtyskland.

Oförlåtligt
En av Röda armé-fraktionens favoritböcker i fängelset var pjäsen Die Massnahme (”Åtgärden”), av Bronnens och Bechers ungdomsvän Bertolt Brecht.

Pjäsen från 1930 är kanske den bästa sammanfattningen av den borgerliga tyska ultravänsterns dunkla fantasier om makt och underkastelse.

Den handlar om en ung kommunist som blir likviderad av sina kamrater för att han trotsat partiets linje.

Under ett hemligt uppdrag i Kina har han öppet visat medlidande med de förtryckta kulierna och därför ådragit sig fiendens uppmärksamhet.

Han inser sitt oförlåtliga misstag och ber själv om att bli avrättad och kastad i en kalkgrop.

”Jag förstår att jag alltid har handlat felaktigt. Det blir bäst om jag inte finns till längre”, säger han till kamraterna.

Fängelselektyr
Pjäsen är inte en parodi eller mardrömsvision utan ett sakligt försvar för stalinismen.

Den förebådar Moskvaprocesserna i slutet av trettiotalet och den tyska demokratins dödsdrift.

Ett exemplar av ”Die Massnahme” hittades vid en genomsökning av Gudrun Ensslins cell några veckor före hennes våldsamma död i Stammheimfängelset.

Film: Baader Meinhof Komplex
Regi: Uli Eder

Två andra böcker om Röda Arméfraktionen är också aktuella. Steve Sem-Sandbergs dokumentära mästerverk Theres har återutgivits i Bonniers pocketserie ”Moderna klassiker” med förord av Madeleine Gustafsson. Och Jutta Dirfurths Ulrike Meinhof-biografi har utkommit i svensk översättning, också på Bonniers.

Läs också: Ett utdrag ur Magnus Lindmans översättning av Brechts Åtgärden.
Läs också: John Swedenmarks recension från 2000 av Tribunalens uppsättning av Åtgärden.

Martin Jonols
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn