/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2008/resa4608.jpg
 

RESEESSÄ. Berlin älskar sina parker, ingen tvekan om detta.

Gator kantade av gröna almar och lindar, de stora trädgårdarna med gamla statyer från kejsartiden där alla träffas för att dricka, grilla, skratta, röka och förföra i små grupper som ibland växer till improviserade krogar i det gröna.

Här en turkisk familj, där basket eller den galne skådespelaren som hoar i parken.

Aslan, en turkisk musiker, påpekar att detta gröna en gång var rulltrappor i en av Europas största järnvägsstationer, Görlitzer Bahnhof.

Aslan kommer från Izmit utanför Istanbul. Hans pappa var en av de första gästarbetarna som kom till Berlin i början av 60-talet. Han har fortfarande kvar sitt gästarbetardiplom inramat på väggen därhemma.

Genom Kreuzberg
Inte många turkar tar tåget från Kreuzberg till Istanbul längre, säger Aslan lite uppgivet.

"Det flesta tar bilen eller möjligen lågprisflyget."

Vi vandrar genom Kreuzbergs turkiska marknad bland slöjor, näbbskor, överåriga punkare och turister på väg till järnvägsstationen Potsdamer Platz för att ta tåget till Turkiet.

Aslan följer med till stationen, påpekar att Berlins Kreuzberg är mer konservativt än Istanbul.

"De flesta turkarna här kommer ursprungligen från Anatoliens bergsbyar. I en liten by lär man sig inte så mycket nytt, sa alltid pappa. Man arbetar hårt på dagen, sen är man trött. Livet går sin gilla gång, nya människor är en sällsynthet. Istanbul är mycket mer kosmopolitiskt än Kreuzberg."

Avfolkningsbygd
Vi byter tåg vid Hauptbahnhof, rullar genom en järnvägstunnel, vidare genom Berlins södra förstäder, (förortsepoken börjar med järnvägarna).

Betongen spricker upp i grönt, låga tallskogar och östtyska byar som töms på människor.

Husen gapar tomma med sönderslagna fönster för här finns inga jobb. Sen återföreningen 1990 har mer än två miljoner människor lämnat det gamla öst för att söka arbete i Västtyskland.

Rörelsens rus
Att sitta behagligt tillbakalutad i den blå tjeckiska restaurangvagnen, ombonad och trygg, samtidigt som man rusar fram genom landskapet. Det är rörelsens rus. Man slumrar till, vaknar upp. Det har börjat skymma över Elbe, borgarna och vinterasserna försvinner i mörkret, kvar blir bara spegelbilden av mitt eget ansikte.

Jag tänker på Raoul Wallenberg som åkte med Orientexpressen 1944 på väg till Budapest. Vagnen bakom honom var reserverad för SS. Efter Dresden fick han lämna tåget och ta skydd för bomber.

I spioners spår
I Prag dricker vi kaffe under kristallkronorna på gamla hotell Europa.

En äldre pianist, som varit med sen detta var ett hotell där spioner träffades, ler avmätt bakom palmer, marmor och mässing. Händerna spelar för sig själva.

Här träffade jag en gång Sacha Anderson och hans flickvän. Hon kunde inte lämna DDR, och han fick inte återvända, så de möttes i Prag.

Vad jag inte visste var att det var just här på hotellet bakom de stora svängdörrarna som han i hemlighet tog emot instruktioner och pengar från sina chefer på Stasi.

Ut på stäpperna
Nattåg till Budapest, behagligt instoppad i kupén, ett rullande litet hem. På spår ut mot den ungerska pustan, där Asien börjar, stäpperna som sträcker sig ända till Mongoliet.

Kupén, det är den gamla europeiska diligensen som dröjde sig kvar när järnvägsvagnen skapades och hastigheten ökade så att blicken tvingades ut från vägkanten mot horisonten.

Varmt och kallt
Vaknar i morgondimma över Donau, våra sängar fortsätter mot järnvägsstationen i Budapest, bromsar gnisslar bland strävsamma pelare och ett myller av gälla morgonröster ut och in ur förortstågen.

Dricker te i den magnifika järnvägsrestaurangen under fladdermustak med järnblomster.

Under halvtannat sekel var detta en turkisk stad, vilket märks i de många baden där dagsljuset strilar ner genom osmanska kupoler, där timmarna är långa, ångan varm och vattnet kallt.

Sakta och osäkert
Visslan går och vi lämnar Budapest i en gammal östtysk sovvagn, vidare mot Balkan där skenorna dunkar hårt och hastigheten sällan överstiger 50 kilometer i timmen.

På spegeln i kupén står det Deutsche Reichsbahn med kraftfulla bokstäver, väggarna är brunsvartrandiga med inläggningar av plastglänsande mahogny och vid serbiska gränsen öppnas dörren med en smäll av tullsoldater.

Sovvagnskonduktören uppmanar oss att låsa kupédörren; här har varit flera rån, säger han.

Oväntat välkomnande
På stationen i Belgrad står en man i maskeradkostym och onanerar i en buske.

Försäljare langar in vin och smörgåsar genom fönstren (restaurangvagnen har kopplats bort), tåget dunkar vidare genom ett sönderbombat landskap.

Rostiga skelett av det som en gång var vagnar och lastbilar står kvar som ett minne av Natos bombningar 1999.

En äldre man i sittvagnen knyter näven på tyska.

"Ni är rädda för att bli rånade. Ni amerikaner och västeuropéer bombar det som en gång var blomstrande trakter, och nu tar ni Kosovo ifrån oss. Ändå vill ni bli älskade. Klappar fisken på torra land tills den dör."

Han bjuder mig att sitta ner under tystnad.

Efter Nis, inte långt från den bulgariska gränsen, reser sig bergen en kilometer lodrätt upp genom otillgängliga pass. Det har börjat skymma när vi når fram till Bulgarien där en skylt hälsar oss välkomna till EU.

Avog charm
I Sofia är den stora moskén omgjord till arkeologiskt museum och på marknaden säljer man tyska knivar och sovjetiska kikare från andra världskriget.

Huvudgatan är fransk med många caféer och slutar i snötäckta fjälltoppar. Ett sovjetiskt monument och en lekplats där vuxna inte får gunga lockar inga skaror av besökare.

Men Sofia har en viss charm,
kanske för att stan saknar egentliga turistattraktioner. 

Karbiner och taxfree
Den sista natten på tåget väcks vi av röster som ber oss lämna vagnen.

Den turkiska gränskontrollen äger rum utomhus.

Militärblicken som rör sig långsamt mellan våra ansikten och de passbilder vars identitet ännu inte är säkerställda. Från en halvöppen dörr strömmar söt tobaksdoft. Det skramlar av automatkarbiner.

När passen väl är stämplade öppnar taxfreebutiken, för att sedan stänga när vårt tåg lämnar stationen.

Verklighet
Vi passerar det turkiska bergspass där Orientexpressen var insnöad utan kommunikation med omvärlden under sju dygn den hårda vintern 1929. Verkligheten passerar som en film utanför tågfönstret.

Infrusna gentlemän i smoking hämtar ved till en kamin under slocknade kristallkronor, prakten och ståten i dagens lyxexpress som bara går från Paris till Venedig, de rika som dricker champagne, det tunna klirrandet av gammal kristall samtidigt som man rullar genom Paris förslummade förstäder.

Sen känner jag åter den svettiga lukten av galon, och förstäderna utanför filmfönstret är inte Paris utan Istanbul. Timme efter timme.

Storslaget
I jämförelse med Istanbuls 15 miljoner invånare känns till och med Paris litet och Berlins Kreuzberg förvandlas till en sjabbig småstad i tredje världen.

Och där borta, bakom Bysans gamla stadsmur, nästan som i en hägring: Havet. För första gången på resan!

Vi tar båten till järnvägsstationen på den asiatiska sidan. Centraleuropas damm försvinner i en havsbris.

Den pampiga järnvägsstationen på asiatiska sidan byggdes av tyskarna för hundra år sedan, en storslagen länk för järnvägen från Berlin till Bagdad som då var en turkisk provinsstad.

Härifrån kan man än idag ta tåget till Aleppo i Syrien och till Teheran.

Elegans och repression
Utanför blå moskén där jag en gång tog hippiebussen till Afghanistan ligger idag eleganta caféer rad i rad. Poliser patrullerar överallt. Armén har alltid haft en stark ställning i Turkiet, militärt, politiskt och ekonomiskt.

En kvinnlig advokat som påpekade detta dömdes nyligen till tre års fängelse, säger Anina.

"Men människorna här i Istanbul är öppna och moderna. Det är inget problem för en kvinna att gå ut själv och roa sig, det var svårare i Berlins Kreuzberg. Men livet här i Istanbul är hårt om man inte är rik. En ren existenskamp."

Evig puls
I bakgrunden hörs ett svagt rasslande från tyska godsvagnar. Skymningen faller snabbt, ljusen tänds i de nya skyskraporna på andra sidan Gyllene hornet. Livet pulserar som det alltid gjort här de senaste två och ett halvt tusen åren.

Läs också: Jan Guillous recension av Cederbergs STASI-bok.
Läs också: Sören Häggqvists recension av Cederbergs roman Overland Express.

Björn Cederberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn