BOKRECENSION. När en av Sveriges största nu levande författare kommer ut med sin "memoarbok" är det förstås en händelse av rang.

/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2008/enquist4308.jpg  

Och få av de som läser den 530 sidor tjocka boken torde bli besvikna.

Om man nu inte är ute efter att få gotta sig i snaskigheter. Men den som kan sin Enquist vet att ingen borde göra sig besvär.

Ett annat liv är en bok med dignitet, skriven i tredje person. Och med överaskande lakonisk humor.
 
Vad menade mormor?
Det handlar om n´Elofs och Majas "pajk". Född 1934 i ett grönt hus i Hjoggböle, Västerbotten.

En by uppdelad på en "ogudaktiv och andlig halva" där den Enquistska familjen med mamman, folkskollärarainnan, i spetsen var en guds tjänare.

Hur det Egentligen, detta så viktiga ord, var med pappans religiositet får den unge, enda överlevande sonen, aldrig riktigt veta. Pappan dör när Per Olov bara är sex månader gammal. Däremot är han andligt närvarande som Välgöraren och senare också som Reskamrat.

Under uppväxtåren gnager dock en undran vad mormodern vid dödsbädden egentligen menade med att varna honom för att "komma ut i spriten, som n´pappe".
 
Det gamla och det moderna
Ett annat liv är byggd av tre delar. Alla lika viktiga för helheten, även det ett Enquists mantra. För utan förståelse hur saker hänger ihop "blir man ju tokig", enligt författaren som efter Strindberg är den mest spelade svensken på världens teaterscener.

Inför utgivningen av boken sa Enquist skämtsamt att läsarna bläddrar väl fram till de sista 150 sidorna för att få läsa om spriten och missbruket "å sånt".

Jag hoppas han har fel.

För skyndar man förbi den första delen, Oskuld, missar man bokens bärande del, uppväxtskildringen som formade människan bakom den lite präktiga masken. Inte minst för att förstå den moraliska mylla som skapade författaren vars "ödmjukhet är den största i landet".

Men där kan man även hitta den speciella språkliga syntax som är Enquists. Byn, bibeln och medlemsskapet i nykterhetsorganisationen Hoppets här satte livslånga spår.

Och i Enquists penna möts både det gamla och moderna Sverige.

Flyttar aldrig hemifrån
Han, idrottslöftet, debuterade 1961 med romanen Kristallögat. Men det stora genombrottet kom 1968 med Legionärerna, en bok om baltutlämningen. Enquist,"bekännande sosse", bodde i Uppsala då boken med det politiskt heta ämnet kom ut.

Trots rabalder var succén ett faktum, även internationellt Och tre år senare kom Sekonden, en bok om idrott och politik som får Olof Lagercrantz att geniförklara honom.

Och som fri skribent på Expressens kultursida blir världen en del av hans arbetsfält.

Men reportageboken om sommar-olympiaden 1972, Katedralen i Munchen, skrivs i moderns pensionärslägenhet i  – Bureå. Och även under åren i självvald "exil" är hembygden närvarande. På ett sätt flyttar han aldrig hemifrån.

Bra eller illa?
Megasuccen med pjäsen Tribadernas natt 1975 förändrar dock livet både konstnärligt och privat.

Och måhända är det en framgång han inte kan bära. Egentligen.

"När allting gick så bra. Hur kunde det då gå så illa"?, frågar sig Enquist återkommande i boken.

Vad då illa? Det har ju gått så ini h-vete bra, faktiskt.

De tio åren som alkoholens fånge var förstås ett helvete med många bottnar.

Slutdelen av boken, In i mörket, vittnar i svart på vitt om detta. Inte tu tal om annat.

Vändpunkten
Men lite tycker jag, med risk att låta oförstående, att han koketterar. För samtidigt som han super, ljuger och förnekar skriver han åtta böcker eller pjäser. Inte dåligt av en alkoholist!

Enquist skildrar vändpunkten som en återuppståndelse och ett sorts mirakel.

Embryot till detta fanns dock hela tiden oförstört inom honom, skrivförmågan och det absoluta språkgehöret. Det som varit och är hans egentliga livsnerv. Utan vilka han skulle kunna "bli tokut".

Det var en afton…förlåt, morgon den 6:e Februari 1990 han började skriva Kapten Nemos bibliotek.Och ett annat liv kunde börja.

Bok: Ett annat liv.
Författare: Per Olov Enquist.
Förlag: Norstedts.

Läs också: John Swedenmarks översikt "Dags för tillnyktring?", den 20/10 2008.

Ingemar Nilsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn