Den socialdemokratiska riksdagsgruppen måste inom några veckor bestämma sig för hur den ska ställa sig till Lissabonfördraget, det fördrag som ska ersätta de fördrag som tidigare gällt inom EU.
 
Helt klart är att de nya fördraget innebär en fortsatt maktöverföring från de nationella parlamenten till de överstatliga organen inom unionen. Det nya fördraget avskaffar medlemsländernas vetorätt på ett stort antal områden, EU:s kompetens utvidgas till sådant som energipolitik, straffrätt, utrikespolitik och EU-rättens överhöghet skrivs in i protokollet.

Fördragstexterna är svårtolkade, för att inte säga luddiga. Det går inte att bestämt uttala sig om hur långtgående konsekvenser den fortsatta överföringen av befogenheter får för folkstyret i medlemsländerna. Förmodligen är man inte ens klar över det i medlemsländerna själva.

Överstatlighet
Osäkerheten beror på att det nya fördraget visserligen ökar ministerrådets och kommissionens möjligheter att fatta överstatliga beslut, men ingen kan i förväg veta i hur hög grad dessa två centrala maktorgan kommer att utnyttja möjligheterna.

Det verkar inte särskilt troligt att överstaten försöker köra över de stora medlemsländerna. Förklaringen till återhållsamheten är cyniskt enkel. De stora länderna skulle utan tvivel  vägra att  godta beslut som allvarligt hotar deras egna intressen.

För de små medlemsländerna är läget ett annat. De kan tvingas att acceptera överstatliga beslut som de starkt ogillar om de stora bestämt sig för att driva igenom dem.

Kolartro
Varken de borgerliga partierna eller socialdemokraterna verkar tidigare ha tyckt att det senare är ett problem. De tycks tro att vi i alla väder kan lita på att de stora staterna tar hänsyn till de små; en farlig kolartro som man kan undra över hur den uppstått.

Riksdagsmajoriteten har därför utan att fundera närmare över saken planerat att tillträda Lissabonfördraget genom ett enkelt riksdagsbeslut i november. Ett skäl för denna tidsplan har varit att valet till Europaparlamentet 2009 då skulle kunna ske enligt den nya valprocedur som stadgas i Lissabonfördraget.

Gamla regler
Efter att irländarna röstat nej till fördraget har detta skäl bortfallit.  Innebörden av det irländska nejet är att ju att valet till Europaparlamentet måste ske enligt de nu gällande valreglerna.

Vidare gäller att  Lissabonfördraget under alla omständigheter måste öppnas igen, åtminstone om man räknar med att irländarna måste erbjudas undantag innan de röstar ännu en gång. Men därmed är också fritt fram för andra länder att begära undantag eller ordna egna folkomröstningar om fördraget. I länder som Polen, Tjeckien och Österrike förbereds redan sådana framstötar.

Godtrogna svenskar
För svensk del har tillkommit ytterligare ett starkt skäl för att avvakta med ratificering. Vid framtagandet av Lissabonfördraget har alla partier utgått från att våra kollektivavtal var skyddade för angrepp från överstaten. EG-domstolens domar i Lavalmålet och

Rüffertmålet har tvingat oss att inse att vi på denna punkt varit mer än lovligt godtrogna.

Principiellt innebär domarna att om en konflikt uppstår mellan nationell arbetsrätt och EU-rätten så anser domstolen att EU-rätten i alla lägen tar över. Sverige har därför beordrats att skriva om medbestämmandelagen enligt domstolens högst oklara påbud.

Det är möjligt att en sådan juridisk justering av svensk arbetsrätt är teknisk genomförbar. En utredning ledd av medlingsinstitutets chef studerar  frågan och ska lämna ett betänkande den 15 december.

Juridiska knutar
Huruvida utredaren lyckas lösa de juridiska knutarna återstår dock att se. Det räcker inte med att ett utredningsförslag finns. Det måste lusläsas av juridiska experter, remissbehandlas och förmodligen underställas EU-kommissionen innan vi kan ta ställning. Allt detta tar tid.

Efter det irländska nejet har vi all tid i världen att göra en seriös och omsorgsfull prövning. Om prövningen visar att vi inte genom förändrad lagstiftning kan skaffa oss nöjaktiga garantier för den svenska modellen måste riksdagen säga nej till Lissabonfördraget och kräva ett särskilt undantag för svensk arbetsrätt när fördraget ånyo kommer att öppnas, en öppning som ju under alla förhållanden måste ske.

Det har i debatten sagts att vi inte bör blanda samman Lissabonfördraget med Lavaldomen, eftersom fördraget på vissa områden innebär smärre förbättringar från facklig synpunkt. Det är riktigt, men värdet av dessa förbättringar uppväger inte på något sätt de enorma skador som en politiserande EG-domstol redan har åstadkommit och kan befaras åstadkomma i framtiden.

Genom att skjuta upp en ratificering av fördraget skaffar vi oss handlingsfrihet. Vi får tid att skaffa oss nödvändiga garantier för vår avtalsmodell och för fackets rätt att kräva likabehandling av alla löntagare som arbetar i vårt land.

S har bollen
Bollen ligger nu hos den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Det räcker med att 88 av riksdagens ledamöter kräver det så måste ratificeringen av fördraget skjutas upp.

Något bra skäl för att inte driva igenom ett uppskov finns inte. Vi kan inte beskyllas för att fördröja fördraget eftersom det redan är fördröjt. Och framför allt. Vi talar om att när det gäller arbetsrätten är vi herrar i eget hus, vilket vi för övrigt borde ha gjort långt tidigare.

Socialdemokraterna anser att EU-samarbetet ska vara mellanstatligt. Men den uppfattningen förlorar all trovärdighet om vi av oförstånd lämnar ifrån oss makten över arbetsrätten till överstaten. Då hotar en bitter svekdebatt inom arbetarrörelsen som i värsta fall leder till att många lämnar socialdemokratin i vredesmod.