Aftonbladets Peter Kadhammar skriver i en nyhetskrönika att han tycker att kritiken mot regeringens jobbpolitik är orättvis. Han påpekar att sysselsättningen ökat oavbrutet de senaste två åren. Andelen sysselsatta har inte varit så hög sedan 1989.

Kadhammar slår in öppna dörrar. Ingen förnekar att fler har jobb än på mycket länge. Men att påstå att det är ett resultat av regeringens politik är löjligt. Ökningen är ett resultat av två år av stark högkonjunktur. Större delen av den inträffade dessutom tiden direkt efter socialdemokraternas avgång. I den mån ökningen alls är ett resultat av politiska åtgärder handlar det mest om den eftersläpande effekten av åtgärder som den gamla s-regeringen vidtog.

Det debatten borde handla om är huruvida regeringen använt de två goda åren på bästa sätt. Har den lyckats minska vad den kallar för utanförskapet?

Vad som menas med utanförskap är inte helt lätt att veta, eftersom regeringen laborerar med minst två olika definitioner. Men om Kadhammar hade läst LO-Tidningen nr 27 hade han kunnat lära att utanförskapet, även enligt arbetsmarknadsminister Littorins eget sätt att räkna, har ökat det senaste året.

De värst utsatta har blivit fler
Om vi går till arbetsmarknadsstatistiken kan vi också konstatera att de grupper som har allra svårast att få jobb är lika stora eller större än för två år sedan.

I augusti 2006 var antalet långtidsarbetslösa 65.000. Samma siffra för augusti i år är 67.000. Antalet underssysselsatta, alltså personer med påtvingad deltid, var för två år sedan 252.000. I år uppgår de till 281.000. Antalet latent arbetslösa, personer som ville och kunde arbeta men inte aktivt sökte arbete, var för två år sedan 99.000 och är i år 101.000.

Det var dem som de borgerliga sa sig särskilt värna om. Med all rätt kritiserade de borgerliga s-regeringen för att ha gjort för lite för dessa grupper. Men s-regeringen kunde åtminstone ursäkta sig med att orsaken till att talen blivit för höga var en oväntat långvarig konjunktursvacka.

Sämre trots två år av högkonjunktur
Den bortförklaringen kan inte den borgerliga regeringen använda sig av. Vad statistiken visar är att på område efter område har läget för de mest utsatta förvärrats, trots två år av oavbruten högkonjunktur. Genom att driva ned ersättningarna från a-kassan har den borgerliga regeringen dessutom tvingat dem att leva nära nog på existensminimum.

Men värre ska det bli. I den budget som regeringen la fram i veckan räknar finansminister Anders Borg kallt med att den öppna arbetslösheten ska öka till 6,6 procent. Det betyder att omkring 320.000 personer kommer att vara öppet arbetslösa, en siffra som många prognosmakare befarar är tilltagen i underkant.

Finansministern slår ut med händerna och säger att han inte råder över världskonjunkturen. Det gör han givetvis inte. Men med en mindre passiv ekonomisk politik skulle han kunna förhindra att den internationella krisen slår igenom med full kraft.

Arbetsmarknadspolitiken är slagen i spillror
Av budgeten framgår att regeringen saknar ett program för att mota en snabbt ökande arbetslöshet. Arbetsmarknadspolitiken är slagen i spillror. Några planer på att rusta upp den finns inte. Finanspolitiken är alltför stram för att hålla uppe efterfrågan på hemmamarknaden.

Svenska folket riskerar att få betala ett högt pris för regeringens handfallenhet. Peter Kadhammar må likt salig doktor Pangloss tycka att vi lever i den bästa av världar. Men det är en klen tröst för alla dem som nu kommer att kastas ut i arbetslöshet.