Socialdemokraterna förlorade förra valet därför att de inte tog arbetslösheten på tillräckligt stort allvar. Intrycket befästes genom några märkliga uttalanden av Göran Persson i valrörelsens upptakt om att arbetslösheten inte skulle bli någon stor fråga i valet.

Men det verkliga misstaget var att socialdemokraterna några år tidigare drog ned de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i tron att sysselsättningsuppgången skulle komma långt tidigare än den gjorde.

Den läxan har socialdemokraternas jobbrådslagsgrupp lärt sig. När ordförandena för arbetsgruppen Luciano Astudillo och Sven-Erik
Österberg i veckan presentera rådslagsmaterialet betonade de vikten av att tillräckliga resurser avsätts till den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Oavsett konjunkturläge ska arbetslösa som är i behov av det ha rätt till en kvalificerad arbetsmarknadsutbildning. Den är förvisso resurskrävande men ger resultat.

Rådslagsmaterialet slår in öppna dörrar
Rådslagsmaterialet slår också in ett antal öppna dörrar. Arbetslinjen, understryker rapportförfattarna, bygger både på rättigheter och skyldigheter.

Till rättigheterna hör en bra a-kassa och goda möjligheter till utbildning, praktik och hjälp att söka nytt arbete. Till skyldigheterna hör att arbeta efter förmåga, att vara beredd att byta yrke, att vidareutbilda sig och att söka jobb på annan ort.

Det är så självklart att man undrar varför det alls behöver sägas.

Möjligen därför att de borgerliga gett arbetslinjen en nyspråklig innebörd som Orwell skulle vara stolt över. I borgerlig tappning innebär arbetslinjen så gott som bara skyldigheter men inga rättigheter.

För det är i grunden vad borgerlig arbetsmarknadspolitik går ut på. De arbetslösa ses som arbetsskygga, lata och fuskande. Med denna människosyn handlar arbetsmarknadspolitik bara om att driva latmasken ur kroppen på de arbetslösa genom att hota dem med misär.

Det räcker inte med att göra tillvaron extra besvärlig för de arbetslösa
Haken med denna primitiva politik är bara att om inga jobb finns att få hjälper det inte att göra tillvaron extra besvärlig för de arbetslösa. Resultatet blir då att stora grupper slås ut permanent från arbetsmarknaden.

En reformerad a-kassa är en huvuduppgift för socialdemokraterna. Det räcker inte med en återställare. A-kassan behöver förbättras.
I rådslagsmaterialet anges två prioriterade områden: införande av en låg egenavgift för alla och en höjning av taket i a-kassan så att 80 procent av de arbetslösa är garanterade 80 procent av lönen.

Uppenbart är att partiledningen oroas över kostnaderna för en bra a-kassa. I en artikel i våras skrev Sven-Erik Österberg ”att återställa a-kassan kostar mellan 20 och 30 miljarder kronor. Det kommer vi förmodligen inte ha råd med…och då måste vi hitta andra vägar för att få en bra försäkring.”

Det var en slarvig formulering som han borde hållit sig för god för. Att återställa a-kassan kostar max 15 miljarder inklusive en önskad höjning av taket i försäkringen.

Vi behöver 50.000 beredskapsjobb
Av allt att döma verkar Österberg nu ha kommit på bättre tankar. Vi har naturligtvis råd med en minst lika bra a-kassa som vi hade före valet, tro inte på dem som försöker inbilla oss något annat.

Österberg har dock goda skäl att grubbla över hur arbetsmarknadspolitiken ska kunna förstärkas på det sätt som förtjänstfullt skisseras i rapporten.

Förutom förstärkt arbetsmarknadsutbildning behöver vi ta fram omkring 50.000 beredskapsarbeten, eller vad vi vill kalla det, för dem som har allra svårast att få jobb.

En möjlig finansiering är att skrota de verkningslösa men miljardslukande arbetsgivaravgiftssänkningar som den borgerliga regeringen genomfört.