SISTA ORDET. Många politiska kommentatorer verkar anse att socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet är mer eller mindre tvingade att presentera ett gemensamt valprogram inför nästa val. Utan ett sådant skulle de tre oppositionspartiernas chans att stjälpa den borgerliga regeringen minska betydligt, heter det.

För egen del tycker jag inte bedömningen är självklar. Alla partier har sina hjärtefrågor. En valrörelse är ett bra tillfälle för partierna att agitera för de idéer som de fäster störst vikt vid.

Väljarnas val får då också större betydelse. En valframgång för ett parti gör att det kan hävda sina uppfattningar med större kraft. Ett parti som går tillbaka får finna sig i att ge efter på många av sina krav.

Om vi vill öka väljarnas inflytande över en tillträdande regerings politik är det en fördel att partierna går fram var för sig.

Bland dagens oppositionspartier är det miljöpartiet som är mest angeläget om ett gemensamt valmanifest. Men de argumenterar inte särskilt smart. Helst vill partiets språkrör stänga ute vänsterpartiet från en uppgörelse med socialdemokraterna. Det är en anspråksfull attityd hos ett parti som i de senaste väljarmätningarna får drygt fem procent.

Vänsterpartiet nöjer sig med en mer blygsam ambition
Vänsterpartiets Lars Ohly har en mer blygsam ambition. Han anser att oppositionen bör koncentrera sig på de sakfrågor där de faktiskt är ense och där de med gott samvete kan säga till väljarna att det här står vi gemensamt för om vi vinner valet.

Fördelen med en sådan lösning är som Ohly ser det att partierna då kan profilera sig i de frågor de tycker är särskilt viktiga.
Ur demokratisk synvinkel är detta en fullt rimlig inställning. Väljarna får ett klart besked i vissa centrala frågor och i andra kan de med sin röst påverka de efter valet nödvändiga kompromisserna.

Socialdemokraterna har ännu inte gett besked om dess mål efter valet vid en valframgång för oppositionen är att bilda en röd-grön koalitionsregering.

Bredast möjliga stöd för socialdemokratisk politik
I tidigare val har socialdemokraterna nöjt sig med att säga att de söker bredast möjliga stöd för en socialdemokratisk politik och att valutgången avgör vilka regeringskombinationer som blir möjliga.

Partiet har därigenom försökt undvika att slå igen dörren för samverkan över blockgränserna. Också det är en demokratiskt rimlig inställning, åtminstone var den det förr om åren. I många frågor kunde socialdemokraterna tillsammans med mittenpartierna forma breda riksdagsmajoriter utan större besvär.

Sedan både centern och folkpartiet orienterat sig åt höger i rädsla för att annars krossas av moderaterna är utsikterna till blocköverskridande samarbete betydligt mindre. Mittenpartierna kan inte gärna byta sida direkt efter en valförlust, även om de då förmodligen kommer att känna ett behov av att distansera sig från moderaterna.

Bäst från socialdemokratisk synpunkt förefaller vara att nappa på Ohlys förslag om att begränsa samverkanssamtalen till de områden där oppositionen kan enas om konkreta förslag.

Väljarna ska få säga sitt
En total samsyn i alla frågor är inte nödvändig. En sådan samsyn finns inte och kommer aldrig att finnas inom den borgerliga alliansen, och det finns då än mindre skäl för oppositionen att försöka vara överens om allt.

Valen är faktiskt till för att väljarna ska få säga sitt. Och det gör de bäst om partierna inför valen är tydliga med vad de vill.