Utåt visade den borgerliga regeringen upp glada nunor när den förra helgen träffades på Harpsund för att diskutera höstbudgeten. Men den professionella hurtigheten lurar ingen.

När halva mandatperioden är avverkad är regeringen hårt pressad av dåliga opinionssiffror. Socialdemokraterna samlar ensamt fler väljare än de fyra borgerliga partierna tillsammans.

Regeringens förmåga att hämta in hela oppositionens försprång till valet förefaller just nu vara liten. Det beror inte bara på att vi är på väg in i en lågkonjunktur utan även på regeringens idétorka.

Den har i stort sett betat av det hopsnickrade program som alliansen gick till val på. Nu måste den kompromissa fram ett nytt program utformat efter de helt nya förutsättningar som skapas av lågkonjunkturen. Men vad som ska stå i det är de högst oklara över.

Meningslösa och impopulära åtgärder
Många av de åtgärder som regeringen satt sin lit till har varit meningslösa och impopulära. Schabblet med fastighetsskatten, fiaskot för vårdnadsbidrag och pigavdrag har inte imponerat på väljarna. Utförsäljning av statliga företag och privatisering av kommunala tjänster har skötts så vårdslöst att de framstår som en förskingring av offentlig egendom.

Grundbulten i regeringens ekonomiska politik är att med hjälp av stora skattesänkningar få fart på ekonomin. Men merparten av skattesänkningarna har enligt regeringens egna beräkningar tillfallit de som tjänar mest.

För den hälft av befolkningen som tjänar minst har utbytet varit klent. De hundralappar de tjänat i sänkt skatt har ätits upp av höjda avgifter i socialförsäkringarna, sänkt sjukpeng och a-kassa och höjda avgifter för kollektivtrafik och annan kommunal service. Det är främst tack vare att de senaste avtalsrörelserna gett hyggliga reallöneökningar som låginkomsttagarna fått ekonomin att gå ihop.

Många får mindre att röra sig med
Nu är dock läget ett annat. Med höjda räntor, stigande livsmedels- och bensinpriser får många löntagare räkna med sjunkande köpkraft. Att då fortsätta med skattesänkningar som överkompenserar höginkomsttagare är stötande och ekonomiskt oklokt.
Inom den borgerliga alliansen gnisslar samarbetet allt mer. Ju närmare valet vi kommer, desto större blir frestelsen för de tre borgerliga småpartierna att profilera sig genom egna utspel.

Problemet är bara att sådana missnöjesyttringar är föga trovärdiga. Ingen bryr sig om vilka piruetter folkpartiet, centern och kristdemokraterna tillåter sig. Alla kan ju se att i alliansregeringen är det moderaterna som bestämmer. Reinfeldt har lagt beslag på alla tunga regeringsposter och han har inte minsta tanke på att släppa dem.

Inte riskfritt för småpartierna att lämna regeringen
Alternativet för modlösa mittenpartier som fruktar att hamna under eller nära fyraporcentspärren i nästa val är att ta steget fullt ut och lämna regeringen och använda den vunna handlingsfriheten till att försöka öka det egna partiets väljarandel. Om alliansens svaga ställning i opinionen består, kan det inte uteslutas att något borgerligt småparti i ren desperation väljer denna räddningsplanka.
Men en sådan utväg är inte riskfri. De politiska kostnaderna för att mäla sig ur den borgerliga gemenskapen kan bli högre än vinsterna av en ökad handlingsfrihet för det egna partiet.

Det mesta talar därför för att de borgerliga småpartierna stannar kvar i regeringen, biter ihop tänderna och inriktar sig på att ge de maktberusade moderaterna tjuvnyp när tillfälle bjuds. Prognosen är att allianspartierna klamrar sig fast vid makten, alltmedan de med tilltagande svartsjuka och hätskhet bevakar varandra.