Faktafusk straffar sig alltid
SISTA ORDET. En bekant till mig, som haft förmånen att arbeta tillsammans med Sveriges bäste och längste statsminister Tage Erlander, berättade att denne uppmanade sina medarbetare när de skulle ta fram underlag för hans tal och artiklar ”att var gärna lite demagogisk, men slarva för f-n inte med fakta”.
Som erfaren politiker visste han att spetsiga formuleringar och elaka omdömen lyser upp ett anförande och roar åhörarna. Men han var benhård med att de retoriska konstgreppen inte fick gå utöver vederhäftigheten. För en politiker som fuskar med fakta kommer surt efter, när han förr eller senare avslöjas.
Det kan för all del ta lång tid innan faktafuskarna avslöjas. Vår nuvarande utrikesminister Carl Bildt startade sin politiska bana som försvarspolitiker. Som sådan gjorde han sig känd för påståendet att ryska u-båtar kilade in och ut i den stockholmska skärgården bäst de behagade.
De skeptiker som tordes ifrågasätta paranoian blev grundligt uppläxade av Bildt med all den arrogans han är mäktig. Att Bildt så länge fick husera berodde på att han hänvisade till hemliga militära underrättelserapporter som menigheten inte hade tillgång till.
Så småningom hann dock sanningen ifatt honom. Efter ett antal år slog en från Bildt oberoende ubåtskommission fast att de ljudupptagningar som fått Bildt och hans militära rådgivare att gå i spinn härrörde från minkar som rörde sig i vattnet.
Medierna startar krig på egen hand
Så sent som i våras avslöjades att den mest omskrivna av de påstådda ubåtskränkningarna – den som ägde rum i Hårsfjärden och fick Bildt att förmå den svenska regeringen att nästan förklara Sovjetunionen krig – med all sannolikhet berodde på de maskinljud som en av svenska journalister inhyrd båt gav ifrån sig.
Det var alltså en svenska pressen som självt var upphov till Hårsfjärdenscoopet, ungefär som i den amerikanska filmen ”Wag the dog”, i vilken USA drar igång ett krig som uteslutande är en medieskapelse.
Bildts oförmåga till kritisk faktaprövning kan möjligen ursäktas med hans upphetsade sinnesstämning, inom parentes sagt ingen bra egenskap för den som ska leda ett lands utrikespolitik.
Han har byggt karriären på att hetsa upp sig över eländet i skolan
Men vad ska vi säga om folkpartiets utbildningsminister Jan Björklund? Han har byggt upp sin politiska karriär på att hetsa upp sig själv och andra över eländet i den svenska skolan. Med hänvisning till internationella studier har han påstått att flum, kunskapsförakt och oordning är vad som kännetecknar den.
En och annan pedagogisk veteran har påpekat att dessa för lärare och elever nedsättande omdömen är grundlösa, men det har varit muspip i debatten. Fram till förra veckan. Då gjorde sig journalisterna i programserien ”Kris i skolan” i radions P1 omaket att systematiskt granska Björklunds artiklar och kolla de källor han åberopade för sina påståenden.
Halvsanningar, missförstånd och falska fakta
De kunde konstatera att Björklunds artiklar de senaste tio åren vimlar av halvsanningar, direkta osanningar, falska faktauppgifter och missförstådd statistik – allt tillkommet i syfte att skapa en bild av en skola i förfall, fast de internationella studierna i självet verket pekar på en skola med trygga, ordentliga och ibland riktigt duktiga elever och lärare.
Pinsamt för Björklund. Men även pinsamt för mig och andra journalister som dröjt så länge med att syna Björklunds bluff.
Både medier och Björklund borde ta till sig av Erlanders råd: gärna lite demagogi, men kolla för f-n fakta!