Den borgerliga regeringen har monterat ned det mesta av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Istället har den satsat på ett jobbskatteavdrag. Inkomstskatterna har redan sänkts med 50 miljarder och för nästa år planeras en sänkning om ytterligare tio miljarder.

Regeringen vill göra gällande att avdraget har en starkt positiv sysselsättningseffekt. Den förväntas uppstå genom att de som redan har ett jobb tack vare skattesänkningen ökar sin arbetstid eller genom att det blir mer lönsamt för dem som saknar jobb att ta ett arbete.

Några övertygande belägg för denna teori har inte presenterats. Större delen av de senaste årens sysselsättningsuppgång ägde rum före jobbskatteavdragets införande – så för denna ökning kan avdraget inte ha spelat någon roll.

Klart är förstås att om det blir mer lönsamt att arbeta så bör arbetsutbudet öka för dem som har en chans att få in en fot på arbetsmarknaden – frågan är bara hur stor denna grupp kan vara.

Marginella effekter på utbudet av arbetskraft
LO-ekonomerna har nu i en omsorgsfull studie försökt beräkna jobbskatteavdragets effekter på arbetsutbudet. De kommer fram till att dessa är högst marginella.

För den stora gruppen höginkomsttagare – de som får allra högst skattesänkning – är effekten negativ. Det beror på att flertalet av dem väljer att inte öka sitt arbetsbud utan i föredrar att använda skatterabatten till ökad fritid. De kan ju få en extra timme på golfbanan eller i segelbåten utan att behöva gå ned i inkomst.

Även för dem som står utanför arbetsmarknaden – sjuka, arbetslösa, förtidspensionerade – har avdraget en högst begränsad effekt. De förmodas bara öka sitt arbetsutbud med en till två procent. Förklaringen att påverkan blir så liten är att de flesta av dem inte får jobb därför att de inte är efterfrågade på arbetsmarknaden – och mot det hjälper inga jobbskatteavdrag i världen.

De som har minst får högre skatt
Men dessa 98 procent drabbas ändå hårt. De har ju dels fått sin ersättning från a-kassa eller sjukförsäkring sänkta, dels tvingas de betala högre skatt på det lilla de får ut än de som har jobb.

Sett från sysselsättningssynpunkt är jobbskatteavdraget fruktansvärt dyrt. Varje teoretiskt tänkbart jobb som det ger kostar cirka 700.000 kronor. Det säger sig självt att dessa pengar skulle gjort större nytta om de använts på arbetsmarknadsutbildning som leder till varaktiga jobb.

Jobbskatteavdraget är i praktiken mest en förevändning för att strypa den offentliga sektorn. 50 miljarder räcker till minst 100.000 nya riktiga jobb i offentlig sektor, ungefär så många jobb som försvunnit under de senaste årens kostnadsjakt i stat och kommun. Jobbskatteavdraget är dyrt, ineffektivt och orättvist.